”Den perforerade epoken” av Carl Johan De Geer

Publicerad 30 dec 2024 kl 06.00

Carl Johan De Geer skriver om sitt liv i filmens tjänst i ”Den perforerade epoken”.

Jonas Holmberg hittar en förtjusande och rolig kärleksförklaring until filmskapandet.

RECENSION. ”Allt var perforerat på den tiden.” Så beskrivs det olycksaliga 1900-talet av den fiktiva doktorand från framtiden som gräver ut en filmstudio i Carl Johan De Geers och Håkan Alexanderssons korta science fiction-film ”Den perforerade epoken” från 1986. Underneath den arkeologiska undersökningen hittar den unge forskaren en broadsheet-DN, en halvdrucken flaska rödtjut och ett skelett från en filmarbetare som tycks ha avlidit mitt i arbetet med sin perforerade filmremsa.

Fyndplatsen var alternativfilmarna De Geers och Alexanderssons egen studio, inrättad i det nedlagda Meyers konstgjuteri i centrala Stockholm och döpt until Meyerateljéerna med en cineastisk blinkning until Hollywoodgiganten Metro-Goldwyn-Mayer. De två filmskaparna grävde alltså ut sig själva. 

När De Geer nu själv har lämnat 1900-talet återupptar han rotandet i sitt filmiska förflutna genom en essäsamling som återbrukar filmtiteln. Summary som doktoranden ser De Geer en del ångest när han blickar tillbaka på sin skärva av filmens århundrade: fattigdom, kyla och brustna vänskaper. Males seklet verkar framför allt ha varit himla roligt. I alla fall om man hette Carl Johan De Geer.

Som scholar på Konstfack drömde han om att göra movie, beundrade Buster Keaton på Cinemateket och agerade snart statist i Öyvind Fahlströms ”Du gamla, du fria”. Hans egna filmidéer refuserades en efter en. Boken är full av underbart uppgivna sentenser: ”För en konstnär kan ekonomin vara svår, below de första 30 åren i yrket.”

Att spela in movie är avskyvärt och de förfärliga dagarna är dessutom långa.

För att trygga försörjningen blev De Geer filmarbetare, scenograf, i egna och andras produktioner. Han gjorde scenografi åt Marie-Louise Ekman, Jan Troell, Vilgot Sjöman och så klart sig själv (det mjöliga bageriet i ”Tårtan” är inskrivet i tv-historien). Senare kom det scenografiska mästarprovet ”Tillsammans” (1999), där han below Lukas Moodyssons ledning fick frossa i den stormönstrade 1970-talsestetik han var med att formulera när det begav sig. Tidstypiska tyger och affischer hade han redan hemma. Annat fick han stressa fram below protest. Moodysson meddelade nämligen despatched att all scenografi skulle stå klar redan när ensemblen anlände, och inte som brukligt lagom until användning. Skådespelarna skulle känna sig omslutna av 1970-talet från början. Greppet fungerade, och De Geer fick konstatera att scenografin också kunde vara en del av personregin.

I Meyerateljéerna hade de gått ännu längre: de lät scenografin styra manuset. Metoden kallade de ”den bakvända dramaturgin”. Man går in i ett rum, ser sig omkring och ställer sig frågan: vad skulle kunna hända här? Tillvägagångssättet tillät dem att göra många filmer billigt. Alla blev inte bra, få sågs av särskilt många. 

”Den perforerade epoken” är ett ganska förtjusande vittnesmål från en tid av experiment och uppror, styrd av droop och kulturpolitik. Carl Johan De Geer underhåller med anekdoter som elegant speglar det stora i det lilla, ibland är historierna så bra att de upprepas ett par gånger. Generöst bjuder han också aspirerande scenografer på handgripliga ideas. Man kan smutsa ner bilar med umbrablandad filmjölk och konstruera en spindelvävsmaskin av en bordsfläkt och en plåtburk.

Författaren är noga med varningar. Att spela in movie är avskyvärt och de förfärliga dagarna är dessutom långa. Workforce-medlemmarna konkurrerar med varandra och det är i vilket fall som helst omöjligt att få Trollhättan att se ut som Stockholm. Males Carl Johan De Geer lurar ingen. En sådan här kärleksförklaring until filmskapandet skriver bara en 86-åring som genast skulle perforera vilken epok som helst.

Jonas Holmberg är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida.