Det är obehagligt att känna detta hat | Böcker

RECENSION. Fyra år före det massmediala genombrottet med ”Störst av allt” (2016) kom Malin Persson Giolitos ”Bortom varje rimligt tvivel”. Om en man som befinner sig i en vårdnadstvist och anklagas för att ha våldtagit sin dotter. En i ordets rätta mening really feel bad-roman. Jag gissar att hon inte trodde på någon field workplace-succé. Ändå skrev hon den. 

Det är inte bara pengar som driver författare. 

När jag läser den första novellen av tio i Persson Giolitos nya bok, ”Motiv”, kommer jag osökt att tänka på ”Bortom varje rimligt tvivel”. I ”Anders BrB 3:7” följer vi en ung polis första ensamma bevakningsuppdrag. Snöblåst och tiden sniglar sig fram i den lite för varma bilen. Svart och grått och väldigt mycket vitt… Som leder until en hastigt uppblixtrande katastrof.

Den andra ”Ida BrB 12:1” är dess absoluta kontrast. Vacklande och vajande tidiga tonårskänslor. Bling-bling-färgerna ljuslila, limegrönt och vattenmelonrött. 

Allt eftersom blir du också – hypersnabbt med korta instick – på det klara med att Ida inte riktigt är den rimliga, charmiga tjejen du litat på.

Novell nummer tre, ”Lillan BrB 15:7”, har alla förutsättningar för att bli socialpornografisk. Det är ju en missbrukarfamilj. Males de vuxna, inte minst mamman, är för mycket uppe i det blå. Du kan inte tycka synd om dem. Det som du känner är snarare hat. (Vilket är mycket obehagligt.)

Med undantag för den näst sista novellen, den mästerliga ”Sara BrB 20:3”, håller resten av samlingen inte riktigt samma nivå som inledningen. Inte så att det någonsin blir dåligt. Hon är en alldeles för professionell (och noggrann) författare för det. 

Vilka tänker så? Personer i kulturvärlden.

Ta bara hennes dialog. 

Jag skulle vilja säga att på senare år har Malin Persson Giolito och Jens Lapidus utvecklat dialogen.

Jämförelsen med Lapidus är inte tagen ur luften. 

Båda dessa författare skriver ju crime. (Det har med brott att göra.)

Och det gör att man – utan att det nämns, utan att det sägs – tänker sig dem som inte lika fullvärdiga författare som andra. 

Vilka tänker så? Personer i kulturvärlden. 

Additional problematiskt blir det när man tänker på den uppriktigt sagt ganska katastrofala utvecklingen av genren i Sverige. Sedan jag 2018 började arbeta med en bok i ämnet – det som blev ”Högt och lågt” – är det som att det har gått troll i själva begreppet.

(Man säger inte längre deckare eller thrillers. Man säger crime. Som ville inte svenska språket bli nedsolkat. Vi har curators på museer och kuratorer på skolor.)

Även tekniskt skickliga författare som Anders de la Motte, Anna Karolina och Mons Kallentoft ger ut böcker som de helst inte skulle se blev lästa. Den sista gav ut en närvarofylld thriller om en tonårsdotters försvinnande på Mallorca. Man borde göra en jämförelse mellan den och uppföljaren. Där ser man vad en författare kan – och vad som händer när han bara inväntar honoraren.

I själva verket håller jag Lapidus och Persson Giolitos verk i jämnhöjd med en bra roman som Lars Anderssons ”Nu” – eller varför inte ta vårens stora överraskning för mig, Kerstin Ekmans ”Löpa varg”. (Jag har alltid inbillat mig att Ekman är överskattad. Males se! Jag kan ha fel.)

Stig Larsson är författare och medarbetare på Expressens kultursida.