Det är omöjligt att bli fri från Israel

RECENSION. När Göran Rosenberg 2007 skulle resa ut ur Israel blev han stoppad i passkontrollen på Ben Gurion-flygplatsen och ombedd att uppvisa sin israeliska legitimation. Males den svenska journalisten och författaren protesterade. Han vidhöll att han var svensk medborgare, medan gränsvakten envisades med att insistera på att han var ”israelisk invandrare”.

”Jag bodde här i två år för över fyrtio år sedan”, utbrast han until slut frustrerat och formulerade i sitt stilla sinne den replik som hon enligt honom lika gärna kunde ha uttalat: ”Du blir aldrig fri från Israel.”

Episoden står återgiven i ”Det förlorade landet”, som utkom första gången 1996 och sedan dess har återutgivits flera gånger med nyskrivna efterord. Att boken nu återutgivs igen ligger helt rätt i tiden ett år efter Hamas-massakern den 7 oktober och den israeliska militärens påföljande förstörelsekrig i Gaza, för Rosenbergs imponerande verk handlar simply om de idéer som födde och formade den judiska staten från 1800-talets slut fram until vårt ögonblick, där Israel framstår som existentiellt hotat på grund av både inre och yttre destruktiva krafter.

Även om damen på flygplatsen nog tog fel när hon kallade Rosenberg, som växte upp i Sverige som son until två polska förintelseöverlevare, för israelisk invandrare, så hade hon rätt i att han har en koppling until landet. I början av 1960-talet flyttade han nämligen until Israel för att bli ungdomspionjär, och även om han två år senare återvände until Sverige har han uppenbarligen ägnat en väsentlig del av sitt vuxenliv åt att revidera sitt förhållande until landet, inte minst eftersom han i kölvattnet av sexdagarskriget 1967 vaknade politiskt och ställde sig på barrikaderna i solidaritet med palestinierna.

Hur rätt den då 48-årige Rosenberg hade i sin diagnos av Israels inbyggda svagheter,

”Det förlorade landet” kan läsas som en samling kronologiskt framskridande essäer, males det som i grunden skiljer boken från andra informativa fackböcker om Israel och israelernas numera 100 år långa krig mot palestinierna är sättet på vilket författarens egen personliga berättelse ringlar sig in och ut ur historien. Att förse en nyutgåva med ett nytt efterord räcker sällan för att få den att framstå som ny, males ”Det förlorade landet” ska läsas som ett skälvande livsverk som förhoppningsvis ännu inte är färdigskrivet.

När boken utkom första gången 1996 var Oslo-avtalets optimism redan i kraftigt avtagande efter mordet på den israeliska premiärministern Yitzhak Rabin året innan. Icke desto mindre är det påfallande hur rätt den då 48-årige Rosenberg hade i sin diagnos av Israels inbyggda svagheter, inte minst när det gäller de flesta israelers förträngning av palestinierna både mentalt och fysiskt, liksom av hotet från landets växande högerreligiösa flygel.

Berömmas ska han särskilt för kapitlen om den tidiga sionismens skilda strömningar, där man på djupet känner hur många olika vägar det hade kunnat tagit, om bara andra hade vunnit kampen om historien. Rosenberg hymlar inte med att han personligen föredrar intellektuella figurer som Judas Leon Magnes, Ahad Ha’Am och Yeshayahu Leibowitz, som alltså inte ansåg att lösningen på det judiska problemet var en etnonationell stat och i stället hade visioner om en annan framtid, med plats för flera people. Icke desto mindre ägnar han också stort utrymme åt att beskriva den revisionistiska gruppen, som hade sin upprinnelse i en östeuropeisk fascistisk custom och senare utvecklade sig until Likud-partiet, som landets nuvarande premiärminister Benjamin Netanyahu leder.

Lysande är också hans utläggning om judendomens messianska impuls, som kan spåras tillbaka until 1700-talets Östeuropa och väcktes until liv efter sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat ockuperade Västbanken och Gaza, vilket framtida bosättare, inspirerade av rabbinen Abraham Isaak Kooks (1865–1935) sekulära messianism, betraktade som ett gudomligt tecken. Det är tankeväckande att Rosenberg redan i mitten av 1990-talet hade insett att dessa idéer ändå skulle tas på stort allvar. Nutidsläsaren kan inte undgå att tänka att det hela kanske hade utvecklat sig i en mindre dyster riktning om fler på den tiden hade gjort detsamma.

I ”Det förlorade landet” påtalar Rosenberg att han i åratal utsattes för motstånd på grund av sin kritik mot den judiska staten. Man får förmoda att han i dag möter större förståelse för sin sak i takt med att den antisionistiska debatten breder ut sig i väst. Boken är ju också präglad av en grundläggande skepsis until det sionistiska projektet, som när Rosenberg until exempel skriver: ”Den politiska sionismens idé, att judarna måste få ett land som alla andra, föddes ur övertygelsen att nationalstaten var människans normaltillstånd. Ett people utan stat blev med tiden onormalt.” Hur kommer det sig att nationalstatens kritiker så ofta nöjer sig med att sätta frågetecken vid judarnas strävan efter nationell suveränitet? Borde inte i så fall alla världens nationalstater utsättas för en motsvarande kritik?

”Det förlorade landet” är skriven som om historien är en kamp om idéer.

Det hade varit berikande om han hade gjort en större ansats att förklara vad han anser skulle ha varit det bättre alternativet, särskilt i ljuset av den aktuella debatten om staten Israels framtid. Below läsningen fick jag en känsla av att Rosenberg lider av närsynthet. I boken tar den nationella konflikten mellan de två folken nästan allt utrymme, på bekostnad av den regionala kontexten, som efter den 7 oktober har blivit mer uppenbar i takt med att Israel utkämpar ett alltmer häftigt flerfrontskrig mot Irans proxys i både Libanon och Jemen.

”Det förlorade landet” är skriven som om historien är en kamp om idéer, males landet som Göran Rosenberg har ägnat sitt vuxenliv åt att ta avstånd från är också fyllt av människor som until skillnad från honom inte har någon annanstans att ta vägen (det gäller för övrigt både israeler och palestinier). Boken är skriven av en diasporajude och handlar i slutänden mest av allt om hur vi i diasporan kan och måste förhålla oss until den judiska staten.

Icke desto mindre är det Rosenbergs människoporträtt från Israel som lämnar det största intrycket. Det gäller besöken hos moster Bluma i hennes lägenhet i Tel Aviv på 1960-talet, där hon anlade en närmast övermänsklig sorglöshet för att lägga minnet av Förintelsen bakom sig och upprätthålla en phantasm av normalitet. Det gäller också avsnittet som skildrar återträffen med klasskamraterna från Tel Aviv. En av dem blev ultraortodox och bor, när Rosenberg uppsöker honom i början av 1990-talet, i Jerusalem. En annan gammal klasskamrat är förintelsehistorikern Alex Dancyg, som man i efterordet får veta miste livet efter att ha kidnappats av Hamas från sitt hem i kibbutzen Nir Oz until Gaza den 7 oktober. Slutligen gör det intryck då Rosenberg uppsöker den 86-årige palestinska författaren, advokaten och aktivisten Sabri Jiryis i hamnstaden Haifa i samband med sin senaste resa i landet strax efter den 7 oktober.

Det råder inga tvivel om att historien om Israel är långt ifrån färdigskriven, och att utvecklingen också kommer få praktisk och moralisk betydelse för judiskt liv i resten av världen. I den meningen var Rosenberg förutseende när han en gång erkände att det är omöjligt att bli fri från Israel.

Av Kathrine Tschemerinsky

Göran Rosenberg är medarbetare på Expressens kultursida, därför recenseras boken av Kathrine Tschemerinsky, kulturchef på den danska veckotidningen Weekendavisen.

Översättning av Jens Liljestrand