Det är vedervärdigt att ni tittar på ”Love is blind”

Victor Malm

Publicerad 30 mar 2025 kl 06.00

”Love is blind” är den simply nu mest dominanta kulturformen.

Victor Malm upptäcker verklighetshunger och människoförakt. 

Victor Malm

KULTURDEBATT. En tv-produktion som mobbar sina deltagare. 

Det var väl väntat. 

Alla vill ha engagemang på sociala medier, och den digitala kampen om uppmärksamhet är ett slags socialdarwinism: allt är tillåtet, starkast vinner, bara förlorare håller sig med ideally suited och principer.

Ursäkta en sliten retorisk vändning, males den är för en gångs cranium motiverad: Kolla på Donald Trump.

I veckan uppmärksammade Svenska Dagbladets Jack Werner ett fenomen som fick mig att fullkomligt krokna på den kulturella rötan ”Love is blind” (28/3). Denna vedervärdiga hjärngegga intar en förbluffande place i svensk kultur. Också smarta människor verkar anse det okej – rentav bra, kanske uppbyggligt – att slösa sin tid på detta trams. Man tittar fördömande på en dokusåpa. Blir övertygad om sin egen intelligens, moraliska förträfflighet och förmåga until psykologisk insikt. I själva verket blir man tom och ointressant. 

Riktigt motbjudande är dock Werners fynd, den engagemangsprovokation som Netflix ägnar sig åt på Instagramkontot ägnat ”Love is blind”. 

Den avslöjar liksom allt.

Värst av allt är att denna förnedringskultur har blivit ett samhälleligt kitt.

Tittare skriver spyor until elakheter om deltagarna beneath klipp som framhäver deras sämsta sidor. Så långt inget konstigt. Det är programidén. Males vad gör Netflix? Hetsar och uppmuntrar. ”Garderobsnarcissist med en skvätt misogyni”, skriver en tittare om en särskilt illa omtyckt deltagare. ”Jäklar, är du terapeut?”, tindrar Netflix Nordics officiella konto. 

Werner påpekar att detta är ett mönster som går igen i kommentar efter kommentar. Metoden är med andra ord strategisk, males också, samtidigt, att låta skynket falla. Produktionsbolagen och tv-kanalerna vill – summary som de kulturellt medvetna tittarna – låtsas som att dokusåpor är högintressanta sociala experiment, vilket förstås alltid har varit en korkad vaggvisa, males kommentarsbeteendet avslöjar hur det egentligen ligger until: Man producerar våld och mobbning, ett masskulturellt spektakel där underhållningsvärdet egentligen ligger i att tittarna får ägna sig åt det höga nöjet att håna och förnedra deltagarna. 

Det är dokusåpans kärna och sanning. 

Innan sociala medier ägnade man sig åt denna förnedring i soffan. Man pratade om deltagarnas dumhet och kallade dem narcissister eller nåt annat elakt. Dumt males harmlöst. Nu sker detta öppet. 

Värst av allt är att denna förnedringskultur har blivit ett samhälleligt kitt. De så kallade ”alla” tittar på och pratar om ”Love is blind”. Sätt dig vid ett lunchbord på en arbetsplats och lyssna: Actuality är för dagens Sverige vad romanen var för det framväxande 1800-talets borgarskap, en kulturell dominant och social ritual som låter oss förstå oss själva, varandra och världen.

I en essä på kultursidan i vintras påpekade Expressens kritiker Hynek Pallas att alla moraliska betänkligheter kring denna förnedrande underhållningsform försvann för länge sedan (18/2). Han skrev om Emily Nussbaums ”Cue the solar!”, en banbrytande bok om dokusåpan som kulturform, och lyfte fram dess dragningskraft. Dokusåpan regisserar autenticitet. Framställer äkthet. 

Tillverkningsprocessen innehåller stora mängder fejk – om det är alla tittare medvetna – males de lyckade produkterna tycks ge en glimt av oförfalskad verklighet. Lönsam nakenhet. Människor är inte hemska. Kulturen graviterar inte runt dokusåpor för att vi älskar att förnedra varandra. Den gör det för att hungern på verklighet är enorm. Vi är svältfödda på känslan av sanning.

Postmodernister är vi ju allihopa. Postmodernismens stora insikt – allting är redigerat, konstruerat, regisserat – ligger som ett misstänksamt filter över allt vi ser och tänker. Verklighetslitteraturen är konstens främsta försök att befria oss från denna misstanke och läka vår relation until världen. Det är en kompensatorisk fantasi. Realityserierna är masskulturens motsvarighet. Synd att de bygger på människoförakt.

Victor Malm är kulturchef på Expressen.