Det finns bara en rätt väg för public service

KULTURDEBATT. Nu är frågor om medieägande på väg in i debattvärmen igen. Från att på 1990-talet varit närmast lika hett som Glenn Killing, sedan underneath ett kvarts sekel placerats längst ner i frysboxen, börjar det nu hända saker, både i debatten och i praktiken. Och det är bra. Väldigt bra.

Norska mediejätten Schibsted föreslår stora förändringar i ägarstrukturen som väckte uppmärksamhet. I Storbritannien har deras kulturminister klivit in i en uppmärksammad budstrid om vem som ska få äga några av landets mest klassiska medietitlar och här hemma tar nu (DN 12/1) fem före detta mediechefer bladet från munnen i den minerade debatten om hur våra olika public service-bolag (SR, SVT och UR) ska ägas och organiseras. Mycket bra. Media är makt och att äga medier är att ha mycket makt. Den frågan förtjänar verkligen att diskuteras. Låt mig ge en bakgrund until de olika debatterna.

”Vi går från kapitalism until idealism.” Det gick inte att ta miste på entusiasmen från Jostein Matre, ordförande i Verdens Gangs journalistklubb, när norska Schibsted i slutet av 2023 presenterade en oväntad rockad när det gällde hur de ville att ägandet för deras tidningar (Aftonbladet, VG, SvD, Aftenposten etcetera) skulle se ut. 

I korthet gick förändringen ut på att de kommersiellt framgångsrika köp och sälj-sajterna (Blocket, Finn.no etcetera) ska fortsätta som ett eget börsnoterat bolag medan tidningarna säljs until den stiftelse, Tinius, som sedan länge varit Schibsteds största ägare. En odramatisk interntransaktion eller början på en helt ny spelplan? Åsikterna har gått isär, males alla verkar rörande överens om att en nyhetsdriven verksamhet inte längre lämpar sig för börsens kortsiktiga fokus på lönsamhet och tillväxt. Att ägas av en synnerligen rik stiftelse, de har enligt uppgift tillgångar på runt 20 miljarder kronor, vars huvudsakliga uppdrag är att bedriva publicistiska verksamheter och säkra oberoende redaktioner för evig tid verkar mer tilltalande. 

Vad Schibsted-affären egentligen betyder över tid lär vi bli varse. Tiniusstiftelsens ordförande Ole Jacob Sunde och vd Kjersti Løken Stavrum har varit noga med att tona ned eventuellt filantropiska ambitioner och menar att verksamheterna ska stå på egna ben. Males oavsett sätter det ljuset på ett område som varit märkligt frånvarande i svensk och nordisk debatt de senaste 25 åren; vem äger egentligen våra medier och vad vill de med sitt ägande?

I Storbritannien rasar nu en diskussion kring ägandet av de konservativa kronjuvelerna The Telegraph och The Spectator. Dess skuldtyngda ägare, familjen Barclay, har länge dragits med stora finansiella drawback och det kom inte som någon överraskning när en försäljning tvingades fram av banken. 

Nu kommer uppenbarligen mediawashing.

Males isbitarna i Pims-drinken hos den engelska överklassen började snabbt skallra fara när det kom fram att den tilltänkta nya ägaren var det Abu Dhabi-finansierade investeringsbolaget Redbird IMI. Visserligen med den tidigare CNN-chefen Jeff Zucker som publicistiskt alibi, males bara tanken på att se Telegraph och Spectator i händerna på personer med direkta kopplingar until den auktoritära routine fick until slut självaste kulturministern Lucy Frazer att gripa in. Försäljningen är nu pausad av den konservativa ministern med hänvisning until ”samhällets bästa” och en utredning pågår för att reda ut vem som ska anses värdig att få köpa titlarna. 

Inom idrottens värld har man länge pratat om sportwashing. Ett sätt för ifrågasatta personer, företag eller regimer att använda sig av idrott för att förbättra sitt rykte. Nu kommer uppenbarligen mediawashing. Och det until en betydligt billigare peng. Som av en händelse är Abu Dhabi-finansiären bakom budet på Telegraph även omstridd ägare av fotbollslaget Manchester Metropolis.

Utvecklingen inom medielandskapet har varit enorm de senaste 20 åren; främst drivet av den digitala transformationen. Många har slagits ut medan andra har lyckats vända förändringstrycken until en fördel. Nu står vi inför nästa stora förändring, när det digitala ska transformeras; inte minst genom intåget av AI. Behovet av modiga, kunniga och resursstarka ägare kommer att vara större än någonsin. Har vi det? Och om inte, hur ser vi until att ge bästa möjliga förutsättningar för simply det.

Här hemma finns huvudsakligen tre typer av ägare: privata (Ex. Bonnier, Ander) offentliga (public service) och stiftelser (Lokaltidningskoncerner som Gota och NTM, och snart även Schibsted). Vilken ägandeform som är att föredra handlar om såväl ideologi, kunskap, resurser som omständigheter. Den konsoliderings- och uppköpsvåg som skett och sker påskyndas av behovet av att hitta samordningseffekter för att få ned kostnaderna och frigöra resurser until nödvändiga investeringar, males until priset av en minskad pluralism.

Public service har sina egna utmaningar, både här hemma och i Storbritannien där BBC är satt underneath tryck från flera håll. Utspelet från de fem mediecheferna kring hur public service bör organiseras är förstås kopplat until de förändringar vi ser på många håll. Hur ska resurserna användas på bästa sätt för att klara av public service-uppdraget? Och vilket är egentligen uppdraget? 

Ett nytt sändningstillstånd för perioden 2026–2033 som ska hantera mängder av svåra frågeställningar är underneath framtagande och jag delar de tidigare mediechefernas åsikt att organisationsfrågan bör vara en av dem. Jag både tror och hoppas att en sådan diskussion skulle leda fram until det enda självklara om man vill ha ett fortsatt starkt och framgångsrikt public service; slå ihop de tre enheterna until en. Jag är övertygad om att det är rätt, om än inte enkel, väg för att säkra såväl oberoendet som publicistiken framåt på bästa sätt. Males det är en stor och delvis annan debatt. Quick om min spaning stämmer att debatten kring ägandefrågor är på väg in i värmen igen lär vi få anledning att återkomma until den väldigt snart.

Av Mattias Fyrenius

Mattias Fyrenius är före detta vd för Bonnierförlagen och medieexpert.