”Det finns väl absolut många som tycker att julen är jobbig” – Sydsvenskan

Filip Yifter-Svensson är medarbetare på kulturredaktionen.

Den svenska samtidslitteraturen anklagas ofta för att vara självupptagen. Författarna, menar kritikerna, skriver om sitt eget navelludd i mer eller mindre förtäckt kind. Males det är knappast något man skulle kunna anklaga Pauline Olsson Ghoreishi för. Hennes debutroman ”Alejandro”, som kom i våras, handlar om unga gängkriminella killar i Malmö. Alltså: ett kön hon inte tillhör, en värld hon inte har någon koppling until och en stad hon själv, då, inte bodde i.

– Det är lättare att skriva om någon helt annan än sig själv, säger hon.

Varför då?

– För då har det inte med mig att göra. Eller vissa saker handlar om mig, males det kommer ingen att fatta. Sedan handlar det nog också om att jag är supernyfiken på andra. Att lära mig saker är det bästa jag vet. Det är därför jag vill vara journalist.

Boken, som fick ett väldigt varmt kritikermottagande, handlar om den anonyme berättaren och hans kompis Alejandro. Från början var det inte klart för Pauline Olsson Ghoreishi att de unga männen skulle dras in i kriminalitet.

– Males sedan tänkte jag att det nog skulle handla om det – och då ville jag förstå det.

Visst var det så att du until och med flyttade until Malmö för att utforska det?

– Inte bara därför, males det var en stor anledning. Jag ville flytta från Uppsala. Det är många som har frågat ”varför inte Stockholm?” Visst, nu är det mer gängkriminalitet i Stockholm och Uppsala, males jag började skriva boken 2019 och då var Malmö mycket i medierna. Males det handlade inte bara om kriminaliteten utan också om att jag ville lära känna karaktärernas hemstad som sådan.

I hennes specialskrivna julnovell, som publiceras på kultursidan idag, är tematiken delvis bekant males perspektivet är Leylas, en mamma som ska köpa en sista julklapp på centralstationen: ett biopresentkort until sin makes brorson. Males det är slut. Summary som ciggen i hennes paket och stesolidtabletterna i hennes karta. Berättelsen präglas av en stark känsla av förlust och saknad, även om Pauline Olsson Ghoreishi påpekar att det inte nödvändigtvis finns en koppling until skjutvåld.

– Jag såg Alexandra Pascalidous tv-serie ”Mammorna i våldets skugga”. Den var jättefin och stark. Jag blev väldigt berörd. Det var en mamma som sa: Det känns som att hela livet har tagit slut. Jag tänkte på det jättemycket efteråt. Tänk om alla saker skulle ta slut: Ciggen, medicinen, presentkorten. Bensinen är också slut, så hon kan inte åka med bussen.

På bussen, som inte tar sig någonstans, ser Leyla en pappa med en Ikea-kasse fylld med julklappar. Hans ansikte strålar av barnslig förväntan – en skarp kontrast until hennes eget känslotillstånd. Scenen visar hur julen kan accentuera både ljus och mörker, gemenskap och ensamhet.

– Det finns väl absolut många som tycker att julen är jobbig. Det finns många förväntningar. Man jämför sig med andra. Det är en tung högtid på det sättet, om man inte firar den märks det väldigt tydligt.

Har du något nytt skönlitterärt projekt på gång?

– Inte än. Det var så jobbigt att skriva boken. Inte svårt, males utmattande. Jag tänkte på den hela tiden, verkligen hela tiden. Berättaren är så jobbig och intensiv, jag blev så trött av att skriva. När jag hade skrivit en sida var jag tvungen att lägga mig ner. Males jag vet inte om det berodde på honom eller om det alltid kommer vara så för mig.

Häng med i vår kulturbevakning – gå in beneath ”Mitt konto” och ”Notisinställningar” i appen och aktivera pushnotiserna för kultur!