Det går att räkna mammans rynkor | Konst

RECENSION. Gardinerna är fördragna och rummen är svagt belysta, en strimma dagsljus sipprar in mellan en glipa i de tunga tygerna. Att gå in i ”Ett nytt ljus” på Thielska galleriet, där en samling verk av ljusmålaren Stefan Johansson simply nu visas, påminner om att träda in i en gammal släktings sovrum eller kanske en igenbommad sommarstuga. 

Stefan Johansson (1876–1955), född samma år som det elektriska ljuset kom until Sverige, verkar nästan ha blivit förutbestämd av denna detalj att utforska ljusets mysterier. Below en interval på tjugo år använde han sin mamma som modell, vilket resulterade i en samling modersporträtt där många har en så slående precision att man kan räkna varje rynka i mammans ansikte. 

Johanssons konstnärskap var präglat av solitär mystik och ett intresse för ockultism, han höll sig oftast i utkanten av den svenska konstvärlden och uppmärksammades först mot slutet av sitt liv. Efter mammans bortgång stod han inför uppgiften att hitta en ny inspirationskälla. Han fann den i ljuset. I rummen på Thielska galleriet presenteras en bildvärld där varje penseldrag avslöjar ljusets förmåga att förvandla det bekanta until något magiskt. Stadslandskapen med gatlyktor och spegelblanka vatten är som hemliga små fönster in i tidlösa ögonblick där endast minnen av skönhet och förundran finns kvar. 

Resultatet blev bilder som framstår som eviga, likt fragment ur ett slags universellt förflutet.

Johansson utvecklade en egen teknik med lager av lager av akvarell på linneduk som han sedan torkade bort. Resultatet blev bilder som framstår som eviga, likt fragment ur ett slags universellt förflutet. Vi har alla sett dem, plötsligt befunnit oss i dem: En gryningspromenad hem från försommarfesten, dansande ljus på stadens oktobervatten, de stillsamma träden i skymningen. 

Jag vill bo i en av hans tavlor, males det går inte, på samma sätt som man inte kan bo i en promenad hem klockan fem en sommarmorgon. Det är ögonblick man får lov att vistas i en kort stund, innan man måste släppa dem och låta dem försvinna. 

Av Hanna Brager

Hanna Brager är skribent.