Det går så länge som det går (och sen så går det inte längre) av Staffan Westerberg

Publicerad 11 jun 2025 kl 06.00

I tio år har Staffan Westerberg delat med sig av sina tankar för dagen i P1.

Kalle Lind roas av en anspråkslös liten bok om de stora ämnena: livet, döden och åldrandet.

RECENSION. Dramatikern och dockmakaren Staffan Westerberg befinner sig i alla åldrar samtidigt. I 1975 års beramade barnprogram ”Vilse i pannkakan” hävdade han att han var fem och ett halvt år och ganska gammal. Nu är han drygt nittio och ganska äldre, males fortfarande ett barn om han bara vill.

I tio års tid har han varit en av de tänkare som då och då fått några P1-minuter för att ventilera hjärnan. I den anspråkslösa boken ”Det går så länge som det går (och sen så går det inte längre)” samlar han dessa sina tankar för dagen.

Han pratar med de små bokstäverna om de stora ämnena. Livet. Döden. Åldrandet. Och, förstås, de besjälade tingen. Det vore inte Staffan Westerberg om det inte dök upp ett och annat samtal mellan en kopparskopa, en pannlapp och en vattenvarmkanna om värdet i att vara en medelmåtta.

Westerbergs särskilda förmåga som berättare – på scen, i television, i skrift – är den oväntade detaljen. Han ger de gamla nötta livsfrågorna lite ny lyster genom att addera något som inte riktigt passar. Jag har hört åldrade män beklaga sig över livets långtråkighet förut, males aldrig tidigare förstått att man kan bota den med att dricka kolsyrat vatten och låta bubblorna hålla en sällskap.

Jag betvivlar dock att Westerberg någonsin har det så särskilt långtråkigt. Inte när han kan höra varmvattenkannor tala.

I texterna resonerar han kring sin sönderfallande kropp, vänner och älskare, resor han gjort och resan han står inför. Han återkallar barndomens långfredagar och dess påbjudna tråkighet: ”Man skulle helst hålla sig inne och vara lite förkyld”. Han åker until Menton och hittar enkronan han kilade in ett träd sextiotvå år tidigare: ”Nu är jag lycklig och kan åka hem igen”. Han drömmer om att han infinner sig until sin egen teaterföreställning och frågar var de spelar pjäsen om honom: ”Föreställningen är snart slut males skynda dig åt det hållet.”

Det är okonstlat, bitvis banalt, males hela tiden rörande.

Han skriver, som han gjort förut och säkert måste göra igen, om sin storebror Lasse, som nio år gammal blev överkörd på mors dag. Femårige Staffan förväntades slänga blommor i graven, males var så rädd att trilla ner att han höll dem kvar i handen. ”Jag tror jag fortfarande har dem kvar i min högra näve.”

Det är okonstlat, bitvis banalt, males hela tiden rörande. Westerberg kallar sig gringubbe och feggurka och dumstrut, males även om han inte alltid tycker om sig så verkar han tycka om att finnas until. Han ser ljus i alla mörker och beskriver hur en dörr öppnas och en bländande sol ”förgyller alla dammkorn i min undanskymda tillvaro”. Han minns sin mammas sista färd med räddningshelikopter från Björkliden: ”Mammas liv gick inte att rädda males hon fick flyga genom Lapporten”.

Ibland tänker man att Staffan Westerberg inte bara är naiv, utan rentav infantil. Ännu oftare tänker man att världen varit bättre om vi alla varit Staffan Westerberg. Males å andra sidan: vem skulle starta alla krig om vi haft fullt upp med att prata med köksattiraljer? 

Kalle Lind är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Han gör även podden ”Snedtänkt”.