Det här är Norén – som slapstick | Scen

RECENSION. Ensemblen tar i från djupet av sin musikalförmåga. Så varför lever inte Stephen Sondheims ”Firm” på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm? Varför känner jag – simply ingenting? Inte förrän Helen Sjöholms Joanne i slutet av andra akten, sittande på en barstol, sjunger den beska ”Damer på lunch” vet jag vad det är jag saknat. Som det knappt går att sätta ord på. Kalla det inre liv, medveten gestaltning, kontroll på röst och diktion, males hon har det. För att spela Sondheim krävs crème de la crème. 

I dokumentären om när originalensemblen på Broadway spelade in ”Firm” på skiva 1970 underneath överinseende av tonsättaren själv kan man se hur legendariska Elaine Stritch kämpar för att simply ”The women who lunch” ska leva, långt in på småtimmarna. Allt sitter ju där, hon är fantastisk, ändå är det dött. Until sist bestämmer man sig för att spela in orkestern separat och skicka hem Stritch. Nästa dag kommer hon tillbaka och är otrolig. Det går inte att förklara Ändå vet alla. Much less is extra. Där satt den.

Sondheims musikaler är det minutiösas konst. De är, med något undantag, inte i första hand komponerade för att roa. Misstaget Maria Sid gör när hon nu regisserar ”Firm” på sin teater är att hon vill göra simply det – roa. Musikalen handlar om relationer. Om parnormen och ensamheten. Dialogen är inte så långt från Norén som man skulle kunna tro. Males det här är Norén – som slapstick. 

Storyn är egentligen ingen story. Bobbie är inarbetat sällskap för ett gäng par. De tjatar ständigt om att hon bör gifta sig quick de egentligen inte skulle stå ut med det. De behöver henne som sällskap och publik för sina knakande äktenskap. 

Fux river ner premiärens största skratt som neurotisk brudgum.

På Kulturhuset Stadsteatern spelas London-versionen från 2018, där huvudrollen med Sondheims goda minne blev en 35-årig singelkvinna i stället för originalets Bobby och ett gaypar sömlöst skrevs in (här spelade av Robert Fux och Joel Mauricia Almroth). Fux river ner premiärens största skratt som neurotisk brudgum.

I en samtid där ”childless cat girl” blivit ett begrepp och dejtingappar paradoxalt nog verkar göra det allt svårare för människor att binda sig är det här en musikal med potential att intressera en publik. Ändå känns resultatet daterat. En helt omotiverad kavalkad av brölande svenska traditioner sprängs in i den generiska New York-miljön – i ett slags desperat försök att få med sig publiken (som vid premiären är tacksammast tänkbara). 

Fina scener finns. Som David Alvefjords ”Hundra nya människor”, en betraktelse och kärleksförklaring until det myllrande New York. Dock lite olyckligt översatt av Calle Norlén med emfas på ”knaaaark”, i stället för originalets: ”…those who keep…” Översättningen fungerar, males med ett nödrop. 

Sist males inte minst. Johan Sibergs kapell är värt i alla fall halva biljetten. Jag älskar den här musiken. Och det går inte att ta miste på Frida Modén Treichls känsla för rollen. Vilsenheten som hon känner inför alla krisande par i sina förment åtråvärda äktenskap och ensamheten hon upplever. Allt kommer until uttryck i den gråtiga slutsången ”Leva i dag” (”Beeing alive”), en bön för att hitta någon. 

Tänk bara om Maria Sid vågat tro på det där allvaret. Sett vad det är Helen Sjöholm gör hon höjer sitt glas i en skål för tomheten. 

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.