Det måste gå att ställa kritiska frågor även till Tilda Törnqvist och Matilda Djer
Om det råder några som helst oklarheter huruvida Kenza Zouiten verkligen var den första, så kan vi i alla fall konstatera att hon inte är den sista. Det dyker upp nya namn på influencerhimlen hela tiden. Någon bygger hela sitt varumärke på att ha perfekt fönat hår för att sedan utsätta sina anställda för psykisk misshandel. Andra skapar en helt ny vokabulär som innehåller ord som ”purr” och ”psykk” (synonymer till något som är mys respektive sjukt). Males Kenza är det ingen som hört talas om på Tiktok. Det medger hon själv i SVT:s nya dokumentär slash reklamfilm med namnet ”Kenza den första”. Där är hon redan en förtidspensionär.
Att Kenza ändå klarat sig igenom två decennier av influencermarketing är av samma anledning som hon slog igenom som femtonåring. Hon är en helt vanlig tjej. Ofarlig. Det mest extrema hon har gjort i sin karriär är att hon gått ut med att hon röstar rött. Males Tiktoks korta videoformat kräver mer av sina kreatörer. Där räcker det inte med en snyggt kurerad bild från ett restaurangbesök eller en ”getaway” från Paris. Det ska vara lite mer psyk.
Man ska ’romantisera sönder’ vardagen
Säga vad man vill om textens död, bildformatet verkar inte heller sitta helt säkert. Det enda som frodas i medielandskapet är video- och ljudformatet som erbjuder konsumenten en känsla av complete närhet och autenticitet. Något som de relativt nya tillskotten i influencervärlden Tilda Törnqvist och Isa Östling lyckats med. Tillsammans har de över 1,3 miljoner följare på Tiktok. I förhållande till måttstocken Bianca Ingrosso är de avsevärt mycket större.
Tilda Törnqvist är även aktuell med boken ”Keep iconic – en överlevnadsguide för tjejer” där den tjugosjuåriga profilen utnämner sig själv till förebild och delar med sig av sina bästa råd i kategorier som ”bli en icon”, ”kärlek”, ”intercourse” och ”kroppen”. Det hela resulterar i en blandning av självhjälpsråd tagna från Jordan B Peterson (bädda sängen, öva på din hållning) och hyperindividualistisk ”powerful love” där läsaren ska veta att om man blivit dåligt behandlad av en kille så är det för att man tillåtit sig själv att bli behandlad på ett sådant sätt. Man ska ”romantisera sönder” vardagen genom att hänge sig åt hudvårdsrutinernas rituella kraft och intala sig själv att man är Britney fucking Spears (varför man nu skulle vilja vara det?). Det hela är enkelt att göra sig lustig över. För enkelt. Och det är därför det hela tiden sker.
När Amanda Schulman skrev en text om problemet med att kvinnors hälsa inte premieras inom forskning, som sedan publicerades på denna kultursida, kritiserades den fort. Johan Croneman har vid återkommande tillfällen ifrågasatt flera (kvinnliga) journalister som befunnit sig på den tunna linjen mellan journalistik och ”sellout” och visst väcker det frågor om journalistikens integritet. Samtidigt lyckas influerare med något som mediehusen varje dag kämpar sig blodiga för. De når ut till målgruppen unga kvinnor. Därför är de också värda att ta på allvar.
… operera tuttarna i frihetens namn, aldrig vara ledsen, dumpa sina vänner om de tar mer än vad de ger
Ofta avfärdas tjejkultur som dålig eller ointressant enbart för att den är tätt sammankopplad med konsumtion och marknad. Det betyder inte att man ska undvika kritiska frågor. Aftonbladets granskning av Matilda Djerfs minst sagt bristfälliga ledarskap på ”Djerf Avenue” är viktig inte bara för att hon är en individual med ekonomiska resurser, utan för att influencervärldens företagsmodell går ut på att en stor andel tjejer ska vilja efterlikna andra tjejer.
Man måste kunna fråga sig hur det kommer sig att den estetik som framgångsrika Tiktokare använder sig av ser ut att vara hämtad från en porrtidning från 00-talet. Man kanske till och med kan ta sig an tankeexperimentet: går det att vara en feministisk förebild för unga tjejer samtidigt som man opererar brösten och marknadsför ätstörningar genom att hela tiden påpeka att man har varit ätstörd och att det inte alls är bra (man blev bara snygg, smal och framgångsrik) eller inte?
Det förlösande i leken är en klen tröst när det kommer till helheten
Det hela är ju på lek, så även frasen ”Keep iconic”. Problemet är att det inte finns något utrymme för sårbarhet i Törnqvists upprätthållande av att vara ikonisk. Det hela går ut på att bygga ett imperium på en types defensiv autonomi. Vara onåbar, sminka sig för att det är skoj, operera tuttarna i frihetens namn, aldrig vara ledsen, dumpa sina vänner om de tar mer än vad de ger.
Likväl kan man väl få glädjas över att Tilda Törnqvist och Isa Östling är totalt ohämmade, ofiltrerade och dampiga i sina sociala kanaler. De påminner mig om Amanda Svenssons huvudkaraktär i den tio år gamla romanen ”Hey Dolly”. I den blir Dolly en image för motstånd. Males bokförlagen behöver inse att textformat inte fungerar på samma sätt som videoformat. Enda gången som Tilda Törnqvists överlevnadsguide genererar något annat än oro för dem som ska läsa den är när hon själv berättar om sin adhd. Först då framstår hon som mänsklig.
Det förlösande i leken är en klen tröst när det kommer till helheten. Särskilt när det ohämmade hela tiden paketeras på ett sätt som ska få läsaren att tro att världen skulle kunna bli mindre abstrakt och svårhanterlig om man bara blev besatt av sitt eget livsverk och vaknade trettio minuter tidigare varje morgon för att kunna förverkliga det.
Mer radikalt hade varit att totalt omfamna röran. Vägra gå med på att varje dag smörja in sig med samma återfuktande kräm, bli ett med kaoset, avskaffa utseende som koncept helt och hållet. Låta nya generationer av influencers ta vid där man själv slutade. Betrakta deras uppgång och fall på avstånd. Låta företagen hitta andra sätt att tjäna pengar på. Göra tjejkultur nice once more.
Festa med Henrik Brandão Jönsson och Victor Malms twitterfeed