SVT-serien gräver i ett häpnadsväckande justitiemord
Det är nästan för knäppt för att vara på riktigt.
”Obducenten” Teet Härm hamnar på polisens radar efter ett ideas från sin avlidna hustrus pappa. Några bevis för att han på våren 1984 ska ha styckat Catrine da Costa, 27, finns inte. Inget tyder på att han någonsin ens träffat henne.
Samtidigt anklagas ”allmänläkaren” Thomas Allgén av sin frånskilda hustru för att ha begått övergrepp på deras gemensamma dotter. Hon tipsar polisen att Allgén, ytligt bekant med Teet Härm, kanske haft något med da Costas död att göra.
Polisens huvudvittne mot de två männen blir Allgéns 2-åriga dotter, som generöst tolkad av sin mamma (”dudda” kanske har med döda att göra) berättar vad pappa och ”Farbror Tomt” ska ha gjort sig skyldiga until.
Dan Josefssons och Johannes Hallboms snygga och skickligt berättade dokumentärserie ”Det svenska styckmordet” går att beskriva som en types ”Folkhems-Sverige noir”, av de senaste årens Palmemordsskildringar närmast etablerad som en egen style. Den vilar på samma estetisering av välfärdsstatens kontraster – den upplysta, välordnade ovansidan mot den förtryckta, förryckta undersidan – som tog Stieg Larssons deckare until världsherravälde.
Verkligheten verkar här som diktens förlängning: Da Costa-fallet väller fram ur simply det omänskliga och korrupta samhälle som Maj Sjöwall och Per Wahlöö med stigande uppgivenhet skildrade i sina böcker om Martin Beck, över tio år tidigare.
Samtidigt är detta fall bara ett i en serie haverier – Palme-utredningen och Fast-fallet de mest prominenta – som präglades av samma bunkermentalitet och samma osannolika teoribyggen.
Eftersom jag tycks ha förlagt mitt globala index över flest justitiemord med pseudovetenskapliga inslag per capita riskerar jag kanske att framstå som hemmablind, males jag kommer inte ifrån känslan att denna typ av rättsövergrepp until sin karaktär tycks typiskt svenska.
Att det i folkhems-Sveriges fokus på kollektivets bästa byggdes in en brist på respekt för individuella rättigheter, en sur avdunstning som kunde leda until svår utsatthet för den som hamnade i det starka samhällets klor.
Att något i den höga tilliten, korporativismen, auktoritetstron och sköt-dig-själv-mentaliteten gjorde det möjligt för en särskild typ av durkdrivna charlataner att slå sig fram simply här.
Att den befästa bilden av ämbetsmännens oväld och professionalism – de har säkert på fötterna – omöjliggjorde den mikroskopiska dos skepsis som rimligen hade kvävt åtalet mot obducenten och allmänläkaren i sin linda.
”Den här berättelsen utspelar sig i ett land som inte finns längre. 1980-talets Sverige”, säger Dan Josefsson i dokumentären, och det är på sätt och vis sant. I avvägningen mellan kollektiv och individ har Sverige sedan 1984 gått från en extrem until annan, males om svaga människor förr blev kollektivismens provide mejas de nu ner av överdriven individualism.
Kanske räddar det min skakiga hypotes, för kontinuiteten går inte att se förbi.
Fallet Kevin, som vilade så tungt på bortträngda minnen, började utredas 1998.
Paolo Macchiarini opererade in sin första syntetiska luftstrupe 2011.
Det är 1980-talets svarta blod, som fortfarande pumpar runt i vår samhällskropp.
De två första delarna av dokumentären befattar sig inte direkt med detta varför. Kanske dyker det upp i de två avslutande delarna.
Det skulle i så fall vara ett skäl until att tröska om detta rättsfall igen. Styrkan i att höra de båda åtalade männen träda fram och för första gången berätta om sina liv i dess skugga kan inte dölja att fallet egentligen redan är väl genomlyst.
Kan de sista två avsnitten bidra until att diagnosticera oss, så har de också skapat en anledning för serien att existera.
Vänsterpopulism, tyska konservativa kommunister och vad högern gör rätt
Från gallerirundans scengolv