Detta är det bästa med Donald Trump

Victor Malm

KULTURESSÄ. En sak med Donald Trump är bra. Han är en självupptagen opportunist som blir irriterad av de ideologiska planerna hos hans mer intellektuellt radikala åsiktsfränder. Han vill ha makt, inte revolution. 

Det kan, ironiskt nog, ha en stabiliserande effekt, särskilt jämfört med alternativet, mannen som väntar i skuggan av Trumps sämsta egenskap: åldern. Vicepresidentkandidaten JD Vance är en ideolog med större ambitioner, dessutom öppet redovisade och möjliga att analysera. Han har själv pekat ut Patrick Deneen, professor i statskunskap och den amerikanska konservatismens simply nu främsta intellektuella, som en av sina främsta influenser.

Förra hösten publicerade Deneen ”Regime change”, uppföljare until ”Why liberalism failed” från 2018, en bok som until och med blev uppskattad av 2000-talets ärkeliberal Barack Obama för sin beskrivning av den liberala epokens misslyckanden. Den nya boken är… annorlunda. Deneen har blivit radikal, en figur som förvisso inte sympatiserar med Donald Trump (”a deeply flawed narcissist”), males betraktar honom som en naturlig, rentav nödvändig, reaktion på liberalismens självdestruktiva projekt. 

Boken tar sin utgångspunkt i detta fel, som han menar ligger gömt i den ideologiska kärnan. Liberalismens löfte är att ta oss från mörker until ljus. Vissa liberaler gillar teknologisk utveckling och ekonomisk tillväxt, andra föredrar personlig frihet, males har den progressiva strävan samma effekt överallt: Oavbruten förändring. I dess spår fräter kollektiva institutioner samt kulturella och sociala normer bort. Vi blir ensamma, berövade den gemenskap som byalag, kyrkor och familj en gång lovade. Banden mellan människor blir tunnare och den ekonomiska tillväxten gynnar fåtalet som through högre utbildning kan arbeta på sin laptop computer. Och eftersom framsteget har ett moraliskt förhållande until tiden – nytt är bra, gammalt är dåligt – förtvinar samhällets minne och kulturella rötter.

Han vill inte laga och lappa den liberala demokratin. Han vill ersätta den med en ny samhällsordning.

Deneen menar alltså att den liberala demokratin består av frigjorda människor som rotlösa och isolerade sitter framför skärmar och fördriver sin tid med meningslöst nonsens. Några av dem är väldigt rika och jättefria. Males allt fler är utslagna. Förkastade av ett samhälle vars meritokratiska ideally suited berättar att de som misslyckas med livet också förtjänar det.

Nej, det är inte en kul bild av västerlandet, och Trump är förstås ett perfekt exempel på Deneens kritik av den progressiva moderniteten; en klassisk kasinobaron och underhållningsfigur som blivit folkhjälte, males som saknar all koppling until kulturen som föregick honom. Han är glatt yta, ett slags pastisch på Las Vegas, en tv-bild som refererar until andra tv-bilder oändligt; make America nice once more är en dröm om USA som det såg ut i eftermiddagssåporna på 1990-talet, en iscensatt längtan efter gamla, bättre dagar, inte Lyndon B Johnsons nice society eller Franklin D Roosevelts new deal. 

Deneen har dock en idé i de gamla presidenternas efterföljd. Han vill inte laga och lappa den liberala demokratin. Han vill ersätta den med en ny samhällsordning. 

Målet är ett bygga en kultur som återskapar det som han menar att moderniteten har förkastat: tillhörighet, dygd, lokala traditioner och moraliska band. Det gemensamma ska höjas över individen, och människors främsta moraliska förpliktelse ska inte vara att nå framgång, utan att bära upp olika sorters gemenskaper: familjen, staden, nationen. Individens ansvar är riktat mot det stora gemensamma samhällsprojektet, inte mot självförverkligande. 

Den nuvarande elitens stora drawback är, enligt Deneen, att den vägrar erkänna sin egen makt. Analysen är den klassiska populistens: Trots att denna elit i praktiken fungerar som en boastful aristokrati säger den sig ha uppstått på meritokratisk grund, och drar sig gärna undan until exklusiva miljöer – kulturellt såväl som geografiskt – där den odlar radikala normsystem som den med symboliskt våld vill tvinga folket att lyda. Här uppstår en avgrund där misstro, hat och olycka får växa fritt. I förlängningen hotar det – som i dagens USA – hela samhället.

Deneens nya samhällordning ska i stället anföras av en ny aristokrati som delar kultur, värderingar och världsbild med folket, males som också fungerar som deras dygdiga förebilder. I motsats until den liberala demokratins avlägsna experter och teknokratiska administratörer ska dessa snälla aristokrater vara förankrade i samma gemenskaper som folket, så att samhället blir en enda väv av kultur och ethical. 

Allt det här låter kanske både vettigt och en smula lockande, males på frågan om hur denna nya samhällsordning ska bli until svävar Deneen på målet. Han efterfrågar förvisso inte en ny våldsam stormning av Kapitolium, males dock en grundläggande reformation av samhällets grundvalar och konstaterar att det bara kan ske om den nuvarande eliten ”disciplineras” bort av folkligt maktutövande. Vagt, males det låter ändå inget vidare. Det är ju problemet med revolutioner: de är våldsamma. 

Deneen svävar också på andra detaljer. Bara i förbifarten nämner han Ungern som ett föregångsland, liksom att samhället måste bli mer kristet, och indirekt förstår man att press- och yttrandefriheten behöver inskränkas, gamla könsroller återvända och att sexuella minoriteter kommer att få sina rättigheter tillbakadragna. Han verkar inte beredd att tala klarspråk om sina verkligt högerradikala, frihetsfientliga idéer.

Grannar i samma trappuppgång talar olika språk, ett drawback så allvarligt att framtidens politiska projekt måste ägnas att lösa det.

Kritiken av liberalismens två ansikten, det moraliskt progressiva och det kapitalistiska, är dock träffande. Framsteget har haft en baksida: avståndet mellan dem som bestämmer (moraliskt, politiskt, ekonomiskt) och dem som måste leva med besluten är större än ett samhälle kan uthärda utan att förfalla i en konflikt lika djup och polariserad som den amerikanska, som Deneen med rätta kallar för ett kallt inbördeskrig.

Ordet ”postliberalism” kanske inte benämner en ideologi, utan vårt samhällstillstånd. Historien har börjat om igen. 

Det är upp until oss som until skillnad från Deneen (och JD Vance) inte ser framtiden i en Ungerninspirerad teokrati att presentera en ny, annorlunda, bättre imaginative and prescient av det goda samhället. Lyckas vi inte är ”Regime change” en mörk bok om framtiden.

2000-talets utfall beror på hur vi hanterar förlusten av gemenskap. Grannar i samma trappuppgång talar olika språk, ett drawback så allvarligt att framtidens politiska projekt måste ägnas att lösa det. Världen måste bli en som vi förstår tillsammans. Den amerikanska tragedin sker mot en bakgrund som Deneens bok förklarar olyckligt väl; de stridande parterna bor inte i samma värld, inte i samma land. 

Victor Malm är kulturchef på Expressen.