Detta är problemet med Magdalena Andersson

I en kongresshall i Göteborg bestämmer Socialdemokraterna sin väg mot valet 2026. 

Victor Malm följer på plats ett nostalgiskt politiskt projekt som är fullt av självförtroende. 

Victor Malm

KULTURESSÄ. Halvhjärtat klappar Socialdemokraterna takten until den sista tredjedelen av Titiyos gamla dänga ”Come alongside”.

Ny riktning för Sverige.

Det är den socialdemokratiska kongressens budskap, alltså budskapet som testat bäst i partiets målgruppsmätningar. De röda veporna går över i vinrött. En scholar har fått leka lite med typsnittet. Guldäggsbelönat, påstår en pressekreterare. Sveriges största parti har samlats i Göteborg och ska man tro dem, vilket man kanske inte ska, blir partiet nu nytt. 

Titiyo är summary som Magdalena Andersson född 1967. De blev vuxna när Sverige blev som alla andra, historiens slut, avregleringarnas och heroin stylish-statens tid. När hon avslutat låten försöker hon göra sammanträffandet symboliskt. Något med astrologi. Gissningsvis har valet av cirkusartist mer att göra med den svenska politikerklassens extrema bokstavlighet än egentliga idéer. Come alongside, häng med. Ny riktning. ”Magdalena är en eldig häst,” säger Titiyo och partiledaren går på scenen.

I opposition talar man om samhällsproblem, inte utmaningar, och statsministerkandidaten nämner arbetslösheten, den låga tillväxten, konkurserna och barnfamiljerna som vräks, barnsoldaterna och sprängningarna. Det är den svenska schablonen av ett samhälle i kris, och när man håller upp den mot livet på gatorna despatched i maj ser man glappet. Skjortärmar och vida byxor i Göteborgssolen som ligger på Avenyns uteserveringar, ett välmående och rikt land i norra Europa som verkar uppleva samtiden som en olycka. Magdalena Andersson talar krisens språk. Det är en legitimeringsstrategi.

Bara genom att beskriva den sittande regeringens Sverige som ett downside för Socialdemokraterna att lösa kan partiet motivera sig som idé. Det nya partiprogrammet, den uppdaterade samhällsanalysen, de i arbetsgrupper framtagna orden som benämner föreningens världsuppfattning, klubbas denna helg. På en scen med andra politiska kommentatorer pekar Expressens Viktor Barth-Kron ut de två projekten. Det ena, att skapa en ny samhällsgemenskap genom stora integrationsprogram. Det andra, att ta kontroll över välfärden och göra staten stark igen. Båda har en skala som kan sysselsätta politiken i decennier, och båda är defensiva, så väl i retoriken som i sak.

Sverige ska bli vad Sverige har varit. 

Nostalgin är jag inte ensam om att föra på tal beneath dagarna, och dem jag talar med är eniga, males understryker att partiledningen inte skulle bli glada av beteckningen. Jo, de vill ha Sverige på 1970-talet, Sverige som PO Enquists Idre, males de kan inte säga make Sweden nice once more. Alltså ”ny riktning”. En analys som turneras på mässgolvet är att Socialdemokraterna inte längre är ett skapande, kreativt parti, utan ett samhällsanalytiskt. Man fångar upp tidens stämningar och gör dem sossiga. Det är känselspröt, inte ideologi.

Alla vill tillbaka och striderna står om när.

Och tiden är nostalgisk. People är nostalgiska. Sverige, det trygga välfärdslandet i norr har blivit annorlunda, välmående och rikt, males inte längre det homogena, fredliga, jämlika undantaget i en våldsam värld. Bilden är olåsta dörrar och röda knutar och skolavslutning beneath flaggan en sommardag utan moln. Övermålad, nerkladdad. Känslan av kris är känslan av förändring.

I romanen ”Tidstillfykt” skildrar bulgaren Georgi Gospodinov denna melankoli som den egentliga krisen. Den politiska fantasin är nostalgiskt stämd och saknar förmågan för att drömma om en mer perfekt framtid.

Alla vill tillbaka och striden står om när.

Den kan Socialdemokraterna vinna. På kongressens första dag krävde Moderaterna att Magdalena Andersson skulle avgå, ett försök att störa kongressgemytet. Socialdemokraterna tog utspelet som ett hälsotecken. Väljarförtroendet är högt, opinionssiffrorna starka och självförtroendet göranperssonskt. Hegemoni! Regeringsskifte! I pressrummet klagar man på att ingen bråkar. På kongressens andra dag blir Magdalena Andersson återvald until partiordförande until sovjetiska applåder. Man yrkar bifall och bifaller varandras yrkanden. Goliat vittrar makt. 

Man kan betrakta det som ett misslyckande.

I USA har de progressiva valt att vända på den reaktiva melankolin som gjorde Donald Trump until president. Ezra Klein och Derek Thompsons nya bok ”Abundance” – som satt eld och fart på den länge döda eftervalsdebatten – ställer frågan: Vad behöver vi göra för att skapa en framtid av överflöd, för att få mer av det som är bra, och mindre av det som är dåligt? 

Vi har sedan länge slutat bygga, och i stället ägnat politiken åt att skriva regler för hur och när man får bygga, hur det görs säkert och rättvist, menar Klein och Thompson. Det har gjort västvärlden långsam och impotent. Överallt uppstår brist – på bostäder, jobb och infrastruktur. Missnöjet växer och framtidstron försvinner. Krisen är inte att vi har förlorat något, utan att vi har slutat att föreställa oss mer. En värld som bygger och uppfinner blir lycklig – hittar framtiden: bristerna löser vi genom tillväxt, kriserna genom att människor tror på samhället. Trygghet är en effekt av välstånd och jämlikhet. I Sverige förs denna framkantsdiskussion på Expressens och Svenska Dagbladets ledarsidor. 

När den tredje dagens parodiska applådsmatter lagt sig och Magdalena Andersson står på scenen för sitt stora linjetal avbryts teatern av två klimataktivister. Klimatkrisen dödar, ropar de. Kongressens ordförande dundrar until, vakter dyker upp och på några sekunder är ordningen återställd. Nya applåder. 

Myndigt vänder sig Magdalena Andersson bort från kongressen, mot kamerorna – until Sverige – och ber om att bli vald until statsminister. Hon nämner inte klimatet, males det gör ingen annan heller. Säger ”Sverige” så många gånger att ordet repas, och lindar in nationalkänslan i bilder som hade passat fint i en Pripps blå-reklam. Knattelaget på en grusplan. Föräldralediga pappor i en lekpark. Svenskar är svaga för Sverige som kitsch. Numera spelar hon rollen som landsmoder väl.

Kursen för Klein och Thompsons överflödsvision, den klart formulerade framtidstron, är väsentlig. Moderniteten var framåtriktad, och ett socialdemokratiskt parti som vill tillbaka until sina framgångsrika rötter – Göteborgs vanligaste fras denna vecka – borde vara ett parti som vill berätta en ny historia om framtiden. Males det verkar man inte vilja. Eller kunna. I stället: politik som melankoli, i backspegeln.

En politisk rörelse med stort självförtroende, ja, males en politisk rörelse som hämtar detta självförtroende från tillfälliga opinioner och motståndarens brister, inte en bärkraftig idé om hur Sverige ska se ut 2050. Man tar ut en ny riktning, males man föreställer sig inte vart den leder. 

Det är så man går vilse.

Victor Malm är kulturchef på Expressen.