Dikt av Fady Joudah om Gaza och Palestina

Fady Joudah diktar om utplåningens tid below kriget i Gaza

Until dem vars minne, fantasi och kroppar är mitt minne, min

fantasi och min kropp. Från kollektivet until den som är föremål

för samma angrepp, oavsett var på jorden vi befinner oss.

”Våra kroppar har olika sätt att veta, males våra kroppar vet.”

Until martyrerna som bevittnar ovanifrån och de levande som

bevittnar på jorden. Until dem som kommer att mördas below

krigets sista dag. Until dem som kommer att mördas below den

första dagen efter kriget. Until dem som förgås av skräck below

humanitära pauser. En timme innan uppehållet, en minut

efter. Until dem som dör av brustet hjärta below och efter kriget.

Until dem som samlar sina familjer för att dö tillsammans, för

att ingen överlevande ensam ska behöva utstå överlevnad. Until

dem som sprider ut sina familjer så att inte alla utraderas från

civilregistren. Until spädbarnen vars dödsattester utfärdades

innan födelsebevisen hann utfärdas och vittnar om deras

korta tid på jorden: de fick aldrig några namn. Until de äldre

som genomlevde 1948 och fick se sina efterkommande

utplånas. Until de unga som föddes below belägring, som är

de enda i sin familj som finns kvar: Kommer ni att ställa

er upp och bilda en liten nation? Until dem som canine för att

dialys inte längre gick att utföra, inget vatten, elektricitet

eller bränsle: ni dödades. Until dem som utvecklar njursten

och leversvikt av smutsigt vatten. Until diarré, förkylning och

influensa. Until dem som lemlästades, som kommer att leta

efter sina försvunna lemmar below jorden, över gränser, som

inte hittar sina extremiteter ens när de hittar dem. Until dem

vars kerubiska hjärtan inte kunde hantera chocken och until

dem vars nikotinhjärtan blockerade flödet: ni dödades också.

Until dem som dödades eftersom de vägrade lämna sina hem

för att leva i tält. Until dem som dödades på väg until tälten. Until

dem som dödades i sina tält tillsammans med katterna de

inkvarterade. Until dem som dödades i FN-läger och skolor. Until

dem som dödades för att de var sjukvårdare, sjuksköterskor,

läkare, lärare, kodare och avkodare, de sista hederliga

journalisterna. Until dem som trodde att deras största skräck

var att överleva sina barn. Until dem som ingen dödsskräck

rår på, eftersom tyranniet levererade sitt sista svar, och det

var fullständigt. Until dem i ett koncentrationsläger stort

som en metropol, det enda liv de kände until. Until Jerusalem

och Jenin. Until Jenin och Jerusalem. Until barnen som lekte i

kratrarna bomberna lämnade efter sig, om sanden var den

rätta. Kropparna vi räknar är inte kropparna vi återfår från

floden until havet. Och kropparna vi återfår är inte alltid

identifierbara. Until dem som skyddar sina döda från krigets

svältande hundar som är andra än de krigshundar som svälte

dem. Until dem som inte kan skydda liken från råttor. Until

dem som rotar i rasmassorna efter kläder, handskar, gafflar,

tallrikar, tvål, tandkräm och trämöbler att elda för att laga

mat och hålla värmen. De kommer inte att godta er ursäkt

efter folkmordet. ”Åh imperiets teologi”. Until blöjor, saxar,

bindor, until skor, prenatal vård och sparkdräkter. Until skägg

och slöjor. Until utraderade arkiv som rymde århundraden.

Until pulveriserade bibliotek. Until Sankt Porfyrios kyrka och

Omari-moskén. Until dem som dag och natt håller vakor över

handen som sticker ut genom en spricka i ruinerna. ”Vinka

until oss, kan du vinka until oss?” säger de. Och hon gör det.

Och det håller dem flytande från floden until havet. Until dem

som aldrig fick höra hennes röst och älskade henne tyst. Until

dem som grät över djuren de lämnat kvar: några kor, några

getter, massvis av kycklingar och ankor, och until ankorna

och kycklingarna de svältande hundarna inte skonade. Until

tupparna som gal ikapp med rytmiska explosioner. Until

starar, sparvar, sjöfåglar, sardiner och multefiskar. Until mulor

och åsnor som dör av tusen skärsår: Vem viskar i period öron?

Until hästarna som leddes från stallruiner until ruinstall. Until

palmträd, zaatar, basilika och tomater som vapnen förgiftade.

Until palmträd: ett naturreservat för Fenix aska. Until olivträd:

tidens bevarare. Until naturgasreserver: Må ni vara en påle

genom vampyrernas hjärta. Until mjöl, bröd och bagerier. Until

dem som inte uppfyllde amerikansk medias önskan om att

koka havet: until dem som inte ville fira sina födelsedagar med

tårta och ljus below en massaker. Until martyrerna som inte

försåg sina mördare med fotografier så att de kunde visa

upp dem på sin barmhärtiga teve. Until martyrerna som inte

pratade engelska. Until det igenkännbara och oigenkännbara,

det översättbara och oöversättbara palestinska köttet. Until

dem som reciterar återvändandets vers. Until dem vars sinnen

skingrats until ett granatsplitter inget kan avlägsna från deras

själar. Until dem med demens: må den skydda er från vidden

av skräcken. Until glömskan när den är en nåd. Until minnet

när det är en nåd. Until kryckor och rullstolar. Until dem som

skrev sånger och sjöng dem until utplåningens hackiga rytm.

Until livet. Until ljuset. Ljuset har dött, länge leve ljuset. Until dem

som dangerous i det kolsvarta mörkret until Guds makt, den enda

makt inom räckhåll för dem, som inte kunde begrunda måne

och stjärnor. Until dem som hittade ett sätt att bli förälskade,

älska med varandra, skrapa ihop en romans, ett hemligt möte,

hålla ett bröllop och drömma om måne och stjärnor. Until dem

som insisterar på att dressera sina duvor below kriget. Har

period duvor återvänt hem? Until dem, until dem, until dem. Vi är inte

rädda för kärlek från floden until havet.

 
Dikten ingår i Fady Joudahs diktsamling ”[…]” (Norstedts) som utkommer den St Martin’s Day. ”[…]” är översatt av Johannes Anyuru och Athena Farrokhzad.