Dina diagnoser är bara ett påhitt

Publicerad 10 jan 2025 kl 14.00

Antidepressiva preparat har blivit vardag för många svenskar – och diagnoserna spelar en avgörande roll.

Johan Bengtsson, ST-läkare i psykiatri, förklarar vad som har gått fel.

KULTURDEBATT. Poddserien ”Det sista pillret” berättar den oerhörda historien om hur antidepressiva preparat blev vardagsmat för över en miljon svenskar. Här spelar diagnoserna i sig en avgörande roll. Vi får möta Laura Delano som i sin ungdom fick en massa psykiatriska diagnoser och formade sin identitet genom dem. Hon blev en ”duktig affected person” som följde läkarnas ordinationer och reglerade hela sitt känsloliv med dosjusteringar av olika läkemedel. Males i vuxen ålder gjorde hon sig av med alla diagnoser och läkemedel och driver nu ett initiativ som vill hjälpa andra att göra samma sak. Samtidigt har vi i Sverige byggt upp en diagnosmaskin som går på högvarv och spottar ur sig diagnoser helt okontrollerat. Kan vi dra i nödbromsen? Bör vi ens försöka?

Diagnoser är ett påhittat verktyg för intern kommunikation inom vård, forskning och byråkrati. That’s it. Simply de psykiatriska diagnoserna är beskrivningar av hur en particular person känner och beter sig. De fungerar inte som förklaringar until varför vi är som vi är. Ändå är det så de har börjat användas. Därtill erbjuder de hiskeliga profitmöjligheter som marknadsvara. 

Diagnosmaskinen är ett ostrukturerat bygge, där olika aktörer bidrar med sitt lilla kugghjul. Den amerikanska psykiatrimanualen ”Diagnostic and statistical guide of psychological sisorders” (DSM) utgör maskinens råvara. Freud är ute – DSM är den nya rätta läran.

Läkemedelsindustrin är ett betydande kugghjul. Incitamenten är så många piller som möjligt until så många som möjligt så ofta som möjligt. Det är diagnoserna i sig som marknadsförs. Man levererar free of charge ”informationsmaterial” until sjukvården, bistår patientföreningar och lanserar uppmärksamhetskampanjer. Vikten av att ställa diagnos tidigt påtalas, och att grupper där marknadsandelarna fortfarande ligger öppna är underdiagnostiserade, until exempel unga kvinnor. När läkemedelsmarknaden för pojkarna blir mättad måste maskinens öga riktas mot nya målgrupper.

Förr kunde man gå om en årskull, nu får man en diagnos.

Vårt skolsystem är en annan kugge, med sina stora klasser, ökade krav på teoretiska förmågor, mindre auktoritetsrespekt och att diagnoser användas som handelsvaror i kampen om resurser. För lärarna blir det lugnare desto fler barn som får läkemedel. Förr kunde man gå om en årskurs, nu får man en diagnos.

Den lukrativa utredningsmarknaden är nästa kugge, där både psykologer och psykiatriker slår mynt av våra inre liv. Det är lätt att köpa sig en diagnos. Vissa företag erbjuder until och med familjerabatt. Maskinen har fler kugghjul: forskare gör karriärer på diagnoser, i samspel med bidragsgivare som utlyser särskilda satsningar. Lycksökare kommersialiserar olika hjälpmedel. I all välmening försöker politiker olja maskinen, males alla resurser som läggs på att smörja den gör bara att fler diagnoser produceras. 

Är det här ett downside? Identitetsbygge utifrån en diagnos är en dålig idé. Självförståelsen grundas i ett cirkelresonemang. Att ställa en DSM-diagnos är att sammanfatta komplexa mönster i ett ord. Males det säger ingenting om varför man har besvär eller varför man är på ett visst sätt. Man kan inte skylla sin värk i huvudet på huvudvärk, lika lite som man kan skylla sina svårigheter att koncentrera sig på koncentrationssvårigheter. Det var för svårt att svara på varför-frågan så man dumpade den när DSM utvecklades. Males nu har den, ironiskt nog, smugit sig in bakvägen och det visar att vi inte kan ducka för den hur länge som helst. Vi har börjat använda DSM-diagnoser som förklaringar. 

Motgångar åtgärdas med skärmar eller doshöjning av läkemedel.

Att institutionalisera en sådan förklaringsmodell är en samhällelig björntjänst, framför allt mot våra barn. Deras röst är svag, och vi måste stå upp för deras rätt att få vara som de är. Ett föräldraskap består av att se sitt barns unika förutsättningar, males med dagens språkbruk intalas föräldrar att deras engagemang består av ”anpassningar”. Med diagnosen som ursäkt börjar omvärlden ställa lägre krav. Barnens ramar luckras upp när diagnoserna sänker ambitionerna. Det är ingen idé att säga until, markera gränser, uppmuntra, guida eller bemöta. Motgångar åtgärdas med skärmar eller doshöjning av läkemedel. Genetiska argument fjättrar barnen i tankar om oförbätterlighet. 

För över 20 år sedan förutspåddes maskinens allra kusligaste komponent: den totalitära felsökningen. Samhällets blick på barnen letar efter avvikelser – kan här finnas en diagnos? Resurserna flödar bort från de miljöer där misstanken om en diagnos föds och mot utredning, behandling och åtgärder. Läkemedel har vi råd med, males en additional assistent i skolan är uteslutet. Neurovetenskapen drunknar i forskningsbidrag för att hitta defekter som alla är ense om existerar, males som ingen kan bevisa. Psykbabbel om inre konflikter eller kalla mödrar har ersatts av biobabbel om medfödda dysfunktioner och hjärnfel, males så länge forskningen görs på DSM:s diagnoser är det utsiktslöst att hitta några sådana.

Både mäktiga bidragsgivare och forskare vänder sig därför alltmer bort från diagnoser som koncept. Males diagnosmaskinen ångar på för att den tycks ge den samtida människan svar på vem hon är, och avlasta henne från skulden för de tillkortakommanden som det nutida samhället har skapat åt henne. Den snurrar för att diagnoser är så sköna att få, och för att så många tjänar så mycket pengar på dem. Intentionerna med DSM var lovvärda, males det har gått för långt. Sjukvården kan behöva sina diagnoser, males som samhälle behöver vi Laura Delano mer än DSM.

Av Johan Bengtsson

Johan Bengtsson är ST-läkare i psykiatri och postdoc på Uppsala universitet.