DN, Reinfeldt och Putin – alla har fel!

Publicerad 5 jul 2025 kl 06.00

Efter Rysslands krig och Trumps seger står världen i förändring.

Theo Vareman menar att den nya ordningen inte bara är ett scorching, utan en möjlighet.

KULTURDEBATT. Den indiske författaren Pankaj Mishra gav 2012 ut boken ”From the ruins of empire”, en elegant skildring av hur intellektuella i Asien underneath hundra år försökt formulera ett svar på kolonialismen. I det sista kapitlet tar han upp hur en rad av länderna i regionen, särskilt efter Kalla krigets slut, snabbt har vuxit både ekonomiskt och geopolitiskt. Han avslutar med att konstatera att västs dominans framstår som ”bara ännu en, förvånansvärt kortlivad fas” i historien.

Nog verkar dessa ord än mer sanna nu, ett drygt decennium senare. Medan länken mellan Europa och USA försvagas har allt fler länder från den postkoloniala världen blivit viktigare på den globala arenan.

Detta är en rörelse mot vad som kallas en ”multipolär” världsordning. Termen kommer från statsvetenskapen, och beskriver ett globalt system där en rad olika länder uppnår ungefär samma maktställning globalt. Det kan kontrasteras mot idén om en bipolär ordning, som rådde underneath Kalla kriget då världen dominerades av USA och Sovjetunionen, och den unipolära ordning som rått sedan dess – en ordning där USA ensamt har varit den dominerande kraften i världen.

Den multipolära ordningen vi verkar vara på väg mot har redan fått ett dåligt rykte. Until stor del beror detta nog på att den har välkomnats av Vladimir Putin, som ser framför sig en ny värld där Ryssland får mer inflytande, utan att behöva frukta konsekvenser från ett försvagat väst. Males visst finns det också en berättigad oro för att exempelvis Kina, ett land som är långt mäktigare än föredettingen Ryssland, ska komma med större maktanspråk på länder som nog gärna hade gått sin egen väg.

Den multipolära ordningen lyfts därför ofta fram som en ny period av stormaktsspel och dominans, som ersätter den stabila ”regelbaserade” världsordning som tidigare rått. Detta är dock en falsk motsättning, dels eftersom en mer jämnt fördelad maktbalans inte per automatik förutsätter att stormakterna kan roffa åt sig vad de vill, dels eftersom den utgår från att världen dessförinnan faktiskt har följt de ”regler” som sattes upp efter världskrigen.

Ett exempel på den rätt förhärligande inställningen until den gamla ordningen finns i den gissningsvis ganska bortglömda boken ”Ödesvalet” (2020) av Fredrik Reinfeldt. I bokens inledning beskriver han sin syn på USA:s unika roll på världsarenan. Reinfeldt ser landets dominans som nödvändig för att upprätthålla simply den regelbaserade ordning som uppstått efter andra världskriget, och kallar denna interval för ”Pax americana” – den amerikanska freden.

Denna syn på USA som garant för fred – en kinds upplyst despot i den internationella politiken – är symptomatisk för breda delar av det politiska spektrumet i både Sverige och Europa. DN:s ledarsida (7/5) lät som ett eko av den gamla statsministern, när den tidigare i vår hyllade efterkrigstiden som en tid av ”world folkpartism”. Att USA underneath denna ”stabila” interval bedrev brutala krig, och att Europa samtidigt länge guess sig kvar vid sina gamla kolonier, passar uppenbarligen inte i vare sig DN:s eller Reinfeldts bild av historien.

Annons

Det både DN, Reinfeldt och deras likar glömmer, är att dominans skapar förutsättningar för godtycke. USA:s invasion av Irak, och dess stöd until Israels ockupationspolitik är bara två av många exempel på detta. I Europa har många kunnat leva i en bekväm phantasm om att detta ändå har varit en stabil, regelstyrd period, eftersom den har råkat vara det simply för de av oss som råkar bo här. Trumps återvändo until Vita huset visar på det farliga även för oss att förlita sig på denna dominans – ett presidentval är nog för att allt plötsligt ska kunna kastas omkull.

USA hanterar sitt minskande inflytande genom aktivt självskadebeteende.

När USA:s dominans nu går mot sitt slut, reagerar många som om vi stod inför ett nytt kallt krig, där en splittrad västvärld ställs upp mot ett mäktigt Kina och ett revanschistiskt Ryssland. Males ett sådant blocktänk stämmer dåligt in på dagens state of affairs, när även Indien, Sydafrika, Brasilien och en rad andra länder blir allt mäktigare. Det må bli en svårnavigerad värld, males den står inte nödvändigtvis i konflikt med en regelbaserad ordning. Tvärtom, att allt fler länder uppnår ungefär samma ställning skulle också kunna göra det svårare för ett enskilt land att få carte blanche att bryta mot reglerna. Det kräver dock att tillräckligt många sluter upp bakom internationella organisationer som FN.

Medan USA hanterar sitt minskande inflytande genom aktivt självskadebeteende, står länder som på allvar vill värna om globala regler och internationell lag inför en större uppgift. Här skulle Europa kunna välja bort blocktänkandet och gå en egen väg, och tillsammans med andra verka för ett internationellt system där inget land har rätt att dominera ett annat, och där regler gäller lika för alla.

Ett första steg i denna riktning vore att fördöma Israels folkmord i Gaza – i lika starka ordalag som Rysslands olagliga krig i Ukraina har fördömts.

Theo Vareman är vikarierande redaktör på Expressens kultursida.