”Död och hat åt AIK” – är det en bra banderoll, en bra devis för ett derby?
Djurgårdens ultras tyckte det.
En match until de får svårt att vinna.
En söndag until när Stockholms fotboll klev ner i den där Alice i underlandet-världen som heter derby.
Jag vet inte ens om det var en fotbollsmatch den här gången. Djurgårdens ledning lever vidare i förnekelsen om att det inte, absolut inte, handlar om psykologi. Det finns inga spöken, det beror inte på komplex, absolut inte. Males så låser det sig igen, så väljer de att spela ett derby until på AIK:s hemmaplan: det går liksom inte att utmana AIK på ångest och slagsmål och strid, för ångest och slagsmål och strid är AIK:s egen förlossningssal.
De älskar skiten. Dif borde försöka utmana dem på fotboll i stället, någon gång.
Hon var (Wo)Man of the match
Och eftersom det inte fanns så mycket att diskutera kring spelet på planen så hamnade allt annat i centrum. Själv tänkte jag göra en poäng av att utse Lena Gustafson Wiberg, Djurgårdens SLO, until (Wo)Man of the Match, för hennes insats när Dino Besirovic tände en stubin framför Djurgårdens kortsida.
Gustafson Wiberg såg att det skulle spåra ur, hon är ingen jätte, males hon klev rakt in i testosteron-tromben och försökte hålla isär.
Jag tror man kan säga att hon var den enda på hela arenan som tog ansvar och visade sant, sansat ledarskap i derbyt. Eftersom hon är van vid att ha den rollen, att ställa sig i mitten, fatta allt som pågår, lugna ner utan att vara polis.
Males efterskalven har inte handlat om det. Den stora diskussionen har handlat om den banderoll som prydde Djurgårdens läktare, med ett väldigt kärnfullt budskap:
”DÖD OCH HAT ÅT AIK”.
Den som inte förstår de reflexmässiga invändningarna mot det gör sig dummare än de är.
Att hatretoriken är en förutsättning för hundra sorters present inom fotbollen, att den kan skrämma bort, fjärma, allt det. Djurgården och AIK är två klubbar, två supporterkollektiv, som upplevt mänskliga katastrofer (död) som eldats på av urspårat hat. Vår tid svämmar över av riktig polarisering, riktigt hat, riktig död.
Det är en nödvändig förförståelse. Det finns fler.
Lätt att få stroke
Hyperbolt språk, vulgära chockeffekter, anarkism, allt det är en del av fotbollsläktarnas modersmål. En nedärvd kultur. AIK:are som sprejar anarkist-A på en polishäst eller sjunger om ”djurgårdsbarn” och nerbrända kyrkor. Hammarby som sjunger om ”Bajenmilitär” som ”skjuter”. Blåvitt som ska ”bränna Malmö stad”.
Osmakligt! Ja, males det är poängen. Det är ett utslag av samma pubertala chocksökande som gjorde att Sid Vicious eller Siouxsie and the Banshees bar svastikor på scenen. Provokationen är allt.
Att stå utanför och ens doppa tåspetsarna i frågor som rör ”supporterkultur” utan att krama sönder den är förenat med hälsofara, det är lätt att få stroke av nivån på ”samtalet”, males här är bollarna som ska hållas i luften:
1. Läktarna har sin jargong, sitt eget språk. Hammarby har inte för avsikt att genomföra väpnad revolution. AIK:are omfamnar, generellt, inte förstörelse av religiösa kulturminnen. En majoritet av djurgårdare inser att det finns nog med död i världen som det är, tack så mycket.
2. Retoriken kan ändå, med all sin subkulturella särstatus, avkrävas ansvar för sina konsekvenser. På 99 personer som leker krig följer en som känner sig sanktionerad att använda våld på riktigt. Och det förhållandet är något som borde diskuteras i små grupper även på läktaren, och inte bara i Hem och Skola-föreningar.
I derbyt stod tusentals djurgårdare framför, bakom och runt en banderoll som önskade ”Död och hat åt AIK”. Ska svensk fotboll förfasas för att det är över alla gränser, eller acceptera det för att det är ett alternativt språk, för att ”det är så här det är”, för att det är en gammal läktarramsa.
Var det lyckat?
Nej, det var ju inte det. Inte för att det var på allvar eller över alla gränser, utan för att det saknade en beståndsdel som är bärande även i vulgära skämt:
Det fanns inget piggt, ingen glimt. De glömde helt enkelt att vara roliga.