Domsöndagen är en oförsonlig kyrksöndag

Domsöndagen är något så ovanligt som en oförsonlig kyrksöndag

Den moderna kyrkan har ofta legat lite lågt med en viss typ av bibeltexter, även om detta stycke från Uppenbarelseboken faktiskt ingår i dagens högmässa, på domsöndagen:

”Och jag såg de döda, höga och låga, stå inför tronen, och böcker öppnades. Och ännu en bok öppnades, livets bok. Och de döda dömdes efter vad som stod i böckerna, efter sina gärningar. Och havet gav tillbaka de döda som var i det, och döden och dödsriket gav tillbaka de döda som var i dem, och var och en dömdes efter sina gärningar. Och döden och dödsriket kastades i den brinnande sjön. Detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och var och en som inte fanns uppskriven i livets bok kastades i den brinnande sjön.”

2009 kom det käcka förslaget att slopa texterna och ”avskaffa domsöndagen” från en teologisk-politisk tankesmedja som Svenska kyrkan karaktäristiskt finansierade beneath några år. I stället föreslogs en Hoppets söndag eller Försoningssöndagen, ”en svenskkyrklig motsvarighet until judarnas Yom Kippur”.

Idén föranledde en anonym judinna eller jude att skriva ett svar som jag hittar på en numera avsomnad blogg. Hen påpekar att ”Yom Kippurs själva poäng är att sätta skräck i en så att man sitter där och skallrar tänder”, att ”världen kanske inte bara är persika raktigenom”, och att prästen ifråga ”ska sätta sig och titta på Teletubbies ett tag istället” eller ”köpa sig en Care Bear” (vem är detta geni? Ge dig tillkänna!).

Att föreslå hopp när världen ser ut som den gör är magstarkt. Until exempel har den här artikeln flera gånger imploderat beneath skrivandets gång när nyheter kommit som gjort den futtig och skamlig.

Notisen om 50 barn dödade i Gaza på 48 timmar var första gången som jag raderade allt jag skrivit.

Och skriva om tro när en pappa vad det verkar i någon types religiös psykos tagit livet av sina barn för att ”rädda dem”?

Det går ju inte? Nej. Det går inte.

Hur ska man förlåta när det bara fortsätter? Är det inte det som är förlåtelsens downside, att den faktiskt inte alls, som vi har fått lära oss, handlar om att släppa saker som hänt, utan om att fortsätta leva med det som är? Varför skulle man förlåta det? När det som ska vara gott är ont. När man har lagt ner det mödosamma, krångliga arbete som krävs för förändring och det slås ner.

Våren 2016 var jag i USA beneath demokraternas primärval, de många delstatsval när partierna röstar fram den som ska bli deras presidentkandidat. Redan då hade tyckare i USA och utomlands börjat rikta all sin uppmärksamhet mot Trump och göda monstret.

Males utanför CNN, Fox, MSNBC och de efterapande svenska medierna såg man något hända kring Bernie Sanders. Inte bara i sociala medier – people gick man ur huse. Möten fick inte plats i bokade lokaler. Bernie talade på parkeringsplatser och människor hängde ut ur parkeringshusens öppna fönster för att höra.

För första gången på länge i amerikansk politik fanns det hopp. Inte som retorisk figur från en politiker på en scen, utan i medborgarnas egna handlingar.

Det nya var inte Bernie Sanders. Han har sagt samma saker i femtio år. Det nya var hur folkrörelser hittade varandra och finansierade hans – deras egen – valkampanj med några greenback var, och bröt mönstret att presidentval kräver donationer från miljonärer.

Males partietablissemanget ville ju inte det. Jag befann mig på Manhattan när upprörda aktivister kom in från Brooklyn och berättade om stängda vallokaler och röster som försvunnit. Jag tror inte ett ögonblick att det gick rätt until i det där valet (jag har varit valförrättare i Sverige i tjugo år), males internationella observatörer bevakar inte primärvalen eftersom de räknas som partiernas egna processer.

På en diner i New Haven träffade jag Invoice Curry, presidenten Clintons gamla talskrivare. En luttrad politisk spelare, males den cyniska fasaden kunde inte dölja att han fortfarande hade ett hjärta.

Valet, sa han, handlar om ifall vi faktiskt ska ta oss samman och lösa problemen med klimatet, fattigdomen, krigen, rasismen – eller om vi inte ska göra det. Trump är en distraktion, en dokusåpa.

Detta var i april; i juli körde DNC över folkrörelsen och valde den djupt impopulära Hillary Clinton som sin kandidat; i november blev Donald Trump, distraktionen, vald until president.

Så bemöts hoppet i den här världen. Med bulldozrar.

I en sådan värld är det logiskt att man placerar sitt hopp längre fram. Texten om den brinnande sjön finns där av en orsak. Om domen inte får oss att göra rätt här och nu lovas ändå upprättelse until sist.

Personligen skulle jag gärna se någon type av eldritual också. Eldandet är en kraftfull image som används alldeles för lite i kyrkan; det är på askonsdagen bara som man brukar bränna torra palmkvistar eller några papperslappar i en skål och ritar kors i pannan med sotet.

Det är vackert, males elden kan vara mer än så. Thoreau hyllar ursprungsbefolkningen som en gång om året samlar ihop sina pinaler och eldar upp allting. ”Jag har näppeligen hört talas om ett sannare sakrament, eller som ordboken definierar det: ’ett yttre tecken på en inre andlig nåd’; och jag hyser ingen tvekan om att de ursprungligen inspirerades direkt av himlen att göra så, även om de inte har någon biblisk nedteckning av uppenbarelsen”.

Thoreau pinpointar känslan. Bränn ner hela skiten.

Domsöndagen är något så ovanligt som en oförsonlig kyrksöndag. En dag där inte nåden och förlåtelsen genast ställs längst fram som kristendomens skinande skrytskrin. Man måste inte förlåta. I helvete heller. Böcker ska öppnas. Rättvisa ska skipas. Och du kommer inte undan.

Café Bambino: Vänsterpopulism, tyska konservativa kommunister och vad högern gör rätt

Vänsterpopulism, tyska konservativa kommunister och vad högern gör rätt