”Doppelgänger. En färd genom spegelvärlden” av Naomi Klein

RECENSION. Below pandemin fastnade Naomi Klein i web, mer specifikt i den forna it girl-feministen Naomi Wolfs resa från cancellering until covidkonspiratör och superstjärna i Steve Bannons högerradikala åsiktsimperium.

Plötsligt insåg Klein att människor blandade ihop dem på riktigt.

– Hon förstör mitt varumärke! Tänker superstjärnan som varit ”No brand” med halva världen sen millennieskiftet. Kleins brottningsmatch med skörheten hos det egna och inbillade icke-egot är en av många guldkanter i ”Doppelgänger”.

Besattheten av Den andra Naomis krumbukter leder inte bara until självrannsakan (och ansträngda familjerelationer, kaninhålet är bottenlöst) utan är också en tacksam ingång until en samtid tjock av projicering, kopiering och mer eller mindre organiserat vanvett.

Ingenting är sant och allt är möjligt, för att låna den talande titeln på Peter Pomerantsevs bok om en förebild på förvrängningsscenen: Vladimir Putins Ryssland och dess lössläppta förhållningssätt until sanningen.

Hur kan en människa gå från framstående liberal feminist until att diskutera varför ”vaccinpass är detsamma som evigt slaveri” hos Fox Information – och göra den egna vapenträningen until ett nummer i sociala medier? Varför förvandlade pandemin så många nordamerikanska lattemammor until vältränade lycrafascister? Och vad är det vi inte får gjort medan vi är upptagna av att skapa våra digitala varumärken, de digitala golem vi säljer våra själar until techbolagen för att upprätthålla?

”Doppelgänger” är en imponerande (tyvärr med en rätt slarvigt korrad översättning) och vindlande genomlysning av nuets akuta trasigheter. Ett där människors fullt begripliga oro – över ojämlikhet, fattigdom och klimatförändringar, läkemedelsföretagens och techbolagens profithunger och makt – lämnats åt sitt öde av en vänster upptagen av renlärighet och interna stridigheter. I stället för solidarisk kollektivism: konspirationer, rasism och misstro i högerradikalernas breda kyrka som förstått vikten av dealing with.

Klein framhåller det ohållbara i livet i en värld beneath galgen.

Naomi Klein tar sin onda tvilling i armen och ger sig ut på en ambitiös upptäcktsresa. Från Wolfs politiskt perverterade skuggrike, där högerextremister krokar arm med wellnessinfluerare och samvetslöst kopierar rättviserörelsers vokabulär i kampen för ”frihet”, through livslögnerna som krävs för att bortse från klimatkatastrofen – och until Israels ockupation av palestinska territorier.

Until sin hjälp har hon en diger kanon: Charlie Chaplins ”Diktatorn”, Philip Roths ”Operation Shylock” – kulturen är full av dubbelgångarteman där fascismen lurar i både den andre och det egna jaget.

Verkligheten också. Klein framhåller det ohållbara i livet i en värld beneath galgen, until synes förblindad av maximal tillväxt. En som snart kommer att få betala priset för sin rovdrift, och vars extrema ojämlikhet kräver aktiv förträngning för den som är mån om sin hälsa.

Om vi verkligen tog in vad som krävts för att tillverka någons snygga tröja eller en annans nya mobiltelefon skulle våra psyken explodera.

Barnen i batterigruvorna, sömmerskorna i Sydostasien – de är bara ett fåtal av alla dem vars liv vi är villiga att försaka för vår bekvämliga lycka.

Den som vågar titta tillräckligt länge ser nazisten i spegeln.

Allra längst ner i skuggorna? Gravarna efter de miljoner vars människovärde stod i vägen för framsteget. Slavarna, ursprungsbefolkningar, judarna och alla de andra som slaktats för den rena rasens cranium.

Den som vågar titta tillräckligt länge ser nazisten i spegeln.

En ovanligt personlig Naomi Klein – som dessutom skriver med en ny och avslappnad munterhet – laddar skildringen av ”Det röda Wiens” förvandling until nazistiskt folkmordslaboratorier med berättelser om den egna sonens autism. Hade han ansetts som en tillgång i strid eller som mänskligt avfall av doktor Asperger? Han som före Hitlers annektering gjorde allt för barnens bästa i Wiens socialistiska utopi.

På samma sätt närmar hon sig bokens sista ärende, konflikten mellan Israel och Palestina.

Också ”den andra Naomi” är judinna, ännu ett skäl för majoritetsamerika att förväxla dem. En gång – 2014 – beundrade Klein henne för att Wolf var modigare och kritiserade Israels militära insatser i Gaza.

Nu är det Kleins tur. Hon vänder ut och in på sin judiska diasporaidentitet, familjen lyckades fly Europa före Förintelsen, med hjälp av Philip Roths livslånga brottningsmatch med densamma. Hon vänder sig until Sven Lindqvist, vars ”Utrota varenda jävel” skrev in Förintelsen i en folkmordets praktik som pågått alltsedan den spanska inkvisitionen på 1400-talet: kolonialismen och pogromerna vilar i samma förfrämligande av den andre.

Hon landar i slutsatsen att konflikten behöver ses som det sista kapitlet av den brutala saga som är skapandet av den moderna världen. Vad som krävs framgent är en slags avtraumatisering av det judiska minnet av Förintelsen – verklig fred och frihet kräver att det traderade läker, och att ”aldrig mer mot judarna” förvandlas until ”aldrig mer mot någon”.

Det är kanske inte förvånande att ”Doppelgänger” är en bok vars styrka ligger i själva resan. Den är oupphörligen intressant: Tanken kränger lyckligt, tar sig an dyiga diken och kristallklara hav med samma självklara intensitet.

Males ibland tror jag att vänstern för alltid tappat förmågan until mer än att blottlägga strukturer och formulera downside, även om ”Doppelgänger” försöker.

Klein hoppas på en vänster som pratar mindre och gör mer. En solidarisk världsordning, ett nytt rött Wien i world skala, där människor (och planeten) får möjlighet att läka både historiska och samtida sår. Fred, bröd och frihet.

Att det ter sig som en omöjlig dröm är knappast hennes fel.

Anna Hellgren är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.