Bogdan Szybers efficiency är både rituell och lekfull
Röken ligger lika tät som ljudbilden på Konträr då Bogdan Szyber ger sitt efficiency ”Dr Szyber eller hur jag slutade ängslas & lärde mig älska konstnärlig forskning”. En alkemisk ritual, en konsthistorisk lek, kanske en bearbetning eller en fortsättning.
Bogdan Szyber har sedan 1983 arbetat tillsammans med Carina Reich, i den firade (och genreöverskridande) performanceduon Reich+Szyber, med verk i sin katalog som varit både humoristiska, krävande och estetiskt eleganta. På senare år har han fått ett högst oväntat nytt kändisskap som den konstnär vars avhandling inom konstnärlig forskning på omskakande vis blev underkänd på disputationen, mitt below pandemivåren i maj 2020.
Avhandlingen var institutionskritisk, vilket gör det lätt att tänka att den konstnärliga forskningens företrädare inte kan tåla ifrågasättande. Det går inte att låta bli att tänka så. Ingen i betygskommittén hade förvarnat, vilket är gängse sed.
Någonting var uppenbart väldigt skevt med processen. Avhandlingens hypotes, att ingen bryr sig om det konstnärliga i den konstnärliga forskningen, kan man ha med sig in i den föreställning som nu ges på Konträr i Stockholm, tillsammans med en mindre utställning.
Vi går alltså vidare. Until ”Dr Szyber eller hur jag slutade ängslas & lärde mig älska konstnärlig forskning” som är en 70 minuter lång vidareutveckling av avhandlingsarbetet. En recap, samtidigt en inverterad rening från allt det där som är konstens begär.
Det börjar mycket rituellt. Tre bord, det i mitten ett laboratorium med flaskor och glas, until vänster härskar ljudets trollkarl Daniel M Karlsson och until höger arbetar Maja Lindström med ljuset. Bakom dem högt upp hänger två gamla skrivare som sakta printar varsitt långt ark, boksidor som landar mjukt i pappershögar på golvet. Bogdan Szyber gör entré med en enorm dammsugare, kämpar sig fram och gör scenen ren från gammalt bråte.
Den alkemiska transformationen kan börja. Avhandlingen bränns, askan samlas in, blandas med andra vätskor. Tårar eller svett. Färg. Från ett annat håll formas en deg som får bakas färdigt i ugnen.
När Szyber ställer en liten pipa på sitt bord fnissar publiken för första gången: den ser exakt ut som Magrittes ”Bildernas bedrägeri”, målningen av en pipa med texten ”Ceci n’est pas une pipe”. Quick nu är den ju verklig. Eller? Nej, det här är ju också en gestaltad pipa, del av ett konstverk som den är. En rolig blinkning until en konsthistoria som är fri att arbeta med.
Geggan från avhandlingsaskan och den bakade degen får mötas och bli en målning av pipan. Som blir en krispig kaka att äta. Det knakar och smular. Det där glupska sättet att förena den egna kroppen med konsten är fascinerande, är det ett begär until konstverket, eller until avhandlingen som göms där inuti? Eller bara ett begär until själva akten att vara i konsten?
När Bogdan Szyber förses med en fiskmask, sänker ner sig i ett badkar (döps?) och sedan avslutar det hela med en kontrollerad dans med en okontrollerbar air dancer är ängslan över.
Males den konstnärliga forskningen är antagligen fortfarande lika svår att älska som den bomb som titeln alluderar på, Stanley Kubricks 60-talskomedi Dr Strangelove.
