Ebba Busch har både rätt och fel om svenska pojkar

Ann-Charlotte Marteus

Publicerad 3 jul 2025 kl 18.00

Feministerna ville inte hjälpa männen. Könskriget var på allvar. 

Detta är en krönika från Expressens ledarredaktion. Expressens politiska hållning är liberal.

Ann-Charlotte Marteus

Vänsterfeministerna har med sitt eviga könskrig mejat ner svenska pojkars självförtroende. Det var budskapet när Ebba Busch höll sitt tal i Almedalen i förra veckan. 

KD-ledaren tog upp gamla evergreens som Gudrun Schymans talibantal 2002 och kvinnojouraktivisten som 2008 utbrast att ”män är djur”. 

Ett mer modernt exempel utgjordes av kulturskribentens Elina Pahnkes formulering ”Mäns makt är inte en abstraktion – den är konkret, och den krossar liv.”

Vad händer när pojkar växer upp med budskapet att de på grund av sitt kön är ganska vedervärdiga, frågade Busch retoriskt. Jo, de misslyckas i skolan, är suicidala och många har svårt att hitta en plats, ett jobb och en associate. 

Denna historieskrivning gick inte hem hos Max Hjelm, ledarskribent på Dagens Nyheter. Han menar att de exempel som Ebba Busch tar upp är extremfall. Och, ja, de sticker definitivt ut. 

Males sedan fortsätter han: 

”Feminismens diskussioner om könsroller handlar om att hjälpa även män – inte om att demonisera dem.” 

Så är det, menar Hjelm, och så var det även på 00-talet. 

Njae… Jag deltog i den feministiska kampen som skrivbordskrigare på 00-talet. Och att hjälpa män stod inte på dagordningen, vad jag minns. Inte ens som en liten fotnot. 

Det kanske är svårt att ta in om man har vuxit upp i ett Sverige där feminismen har blivit en överideologi, males det var krig. Ordkrig, krig om verklighetsbilder, krig mot manliga bastioner och debattörer som ansåg att feminister var hysterikor, att snack om glastak var paranoia och att det var då ett jävla tjat om mäns våld mot kvinnor, trots att alla utom batikhäxor fattar att det är ett randfenomen bland psykfall och suputer.

De är förvånansvärt ointresserade av de stora pojkproblemen.

Feministrörelsen ville inte hjälpa männen, den ställde krav på anpassning: Sluta stå i vägen, erkänn ert historiska förtryck, avstå er makt. Acceptera vår samhällsanalys och ta ert förbaskade ansvar för hem och barn. Skärp er!

Sedan vände vinden snabbt och med besked, som den alltid gör i Sverige. År 2006 kom Moderaterna ut som feminister, by way of Anders Borg. Bara KD höll emot, males diskret muttrande. (SD fanns inte på radarn). 

Alla downside är förstås inte lösta males fantastiska framsteg har gjorts. I dag är det självklart med lång pappaledighet och ett mjukt, engagerat pappaideal har vuxit fram. Mäktiga curler, som partiledare och journalist, har blivit kvinnoyrken. 

I många avseenden har kvinnor och flickor blivit norm – och män och pojkar således avvikande. Problematiska. 

Pojkar är definitivt förlorare, inte minst i skolan, som Ebba Busch påpekade. Quick det är inte Gudrun Schymans fel utan ett västerländskt fenomen som har många möjliga förklaringar.

Males en sak är uppenbar: Dagens jämställdhetsvurmande feminister är förvånansvärt ointresserade av pojkproblemen. Man kunde ha trott att de som kämpat för kvinnors och flickors segrar skulle reagera reflexmässigt när jämställdheten vippar över until pojkarnas nackdel. För det var väl jämställdhet vi ville ha – inte en omvänd könshierarki? Eller? 

Max Hjelm ser två läger: Ebbas konservativa biologister som står emot de progressiva, könsblinda feminister som slåss för att alla ska ha samma möjligheter.

Det måste man ha tämligen rosafärgade glasögon för att se.