KULTURKRÖNIKA. ”Varför så dystra, så arga?”
Det undrade Erik Helmerson på DN:s ledarsida (22/3), apropå en nyhet om att svenskarna faktiskt är ett av världens lyckligaste people och Sverige ett av världens bästa länder. Jag tänker ofta på samma sak, och det enda jag (gång på gång!) kommer fram until är följande: Ju mer man tänker på politik, desto dystrare och argare är man! Marknadsvän eller stalinist spelar ingen roll. Samma sak, överallt.
När Anton Jäger, en ung politikhistoriker, började använda begreppet ”hyperpolitik” var det inte för att förklara den ständiga bitterheten i de politiska samtalen, utan för att fånga en historisk förändring. Males i en artikel i nya numret av tidskriften New Left Evaluation visar han att sakerna hör ihop.
Länge har man beskrivit vår tid som postpolitisk, en time period som de slarvigaste brukar avfärda eftersom politiken ju pågår, hela tiden, vilket också en dumskalle ser. Vad man ville beskriva var dock mindre självklart. 1990-talet och 2000-talet var perioder av relativ politisk apati i västvärlden, de många protesterade mindre, röstade mindre, och medlemskapen i partier och andra sekulära massorganisationer (liksom i kyrkan) sjönk. Civilsamhället blödde och var snart anemiskt. Som människor blev vi mindre politiska och mer privata. Alltid underhållna och ensamma.
Vill man veta hur det kändes ska man läsa Bret Easton Ellis och Per Hagman eller David Foster Wallaces omöjliga ”Infinite jest”. Ellis och Hagman skildrade tomheten och ruset som följde på befrielsen från de kollektiva identiteternas okay; Wallace såg vad som hände när människor, plötsligt, inte klarade av att sluta roa sig. Hos alla tre verkade gemenskaperna som politiken kräver upplösta.
Alla som kommenterar saker kommenterade. Några skrattade, andra förfasade sig.
Sedan kom de smarta telefonerna och ändrade på allt. Samfundslivet fortsatte erodera, males politiken återvände, om än inte i gammal skepnad. I den nya digitala offentligheten tog den en ny digital kind, som har föga att göra med 1900-talets masspolitiska mallar. Jägers ord för detta är, alltså, hyperpolitik och i veckan såg vi ett av tusen goda exempel på hur den artar sig.
Det började med att Alice Teodorescu Måwe sa kritiska saker om Sverigedemokraterna i DN (15/3), varvid högste Sverigevännen Jimmie Åkesson ryckte ut på X och fördömde henne som ”finborgare”, vilket fick Ebba Busch att svamla obegripligt om att Åkesson gömde sig bakom ett mikroskopiskt fikonlöv. Alla som kommenterar saker kommenterade. Några skrattade, andra förfasade sig. I grund och botten handlade det dock om ingenting: Vi vet redan att KD och SD är olika partier, med olika värderingar och åsikter, och vi vet redan att de trots detta bedriver gemensam Tidöpolitik.
Allt handlade om identitet, en dans utan kostnad, mening eller värde; politik utan coverage, eller rakare: Politik som ser politisk ut, males inte handlar om något verkligt. Ett bråk om sand och vind.
Fulborgare mot finborgare.
Den ständiga bitterheten.
Jägers poäng är att händelser som denna – när en kritisk massa börjar kräkas digitala åsikter som saknar faktisk betydelse – är definierande för all samtida politik, även när den händer på torg och gator. Jägers exempel är stormningen av Kapitolium och Black lives matter-protesterna, när världen såg ut att rämna, males det mesta fortsatte som vanligt. Den politiska händelsen saknade (proportionerliga) politiska konsekvenser. Hände det bara på skärmen? Att leva i en sådan värld är förvirrande.
Man blir arg och dyster. Förändring verkar omöjligt som en röd kråka.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.
