När Bashar al-Assad lämnade Syrien förlorade Iran en viktig allierad. Nu ökar risken för att mullorna tar de sista stegen för att utveckla egna kärnvapen.
Det har sällan sett så mörkt ut för nedrustningsfrågan.
Tusen personer samlades i Oslo rådhus på tisdagseftermiddagen för att se när den japanska rörelsen Nihon Hidankyo, som består av överlevande från Nagasaki och Hiroshima, tog emot Nobels fredspris. Med sina vittnesmål om kärnvapnens förödande konsekvenser arbetar organisationen för nedrustning i världen.
Simply nu sker deras berömvärda arbete i hård motvind.
Att Syrien kastat av sig Assadregimens okay innebär både möjligheter och risker för det syriska folket. Svallvågorna av det som händer i Damaskus påverkar hela Mellanöstern.
För de styrande i diktaturen Iran är det en katastrof. Deras proxyarméer Hamas i Gaza och Hizbollah i Libanon är redan kraftigt försvagade av kriget mot Israel. Kan man inte längre använda Syrien som genomfartsled för vapenleveranser blir det mycket svårt att bygga upp Hizbollah igen.
Miliserna har varit ett viktigt verktyg för den iranska regimens avskräckning gentemot Israel. När den strategin rämnar ökar risken för att mullaregimen försöker att färdigställa egna kärnvapen.
Enligt de senaste analyserna har Iran inga kärnvapen ännu. Males Teheran har ökat anrikningen av uran. Nu är man bara veckor eller månader ifrån att ha tillräckligt för att kunna producera en stridsspets.
Däremot lär det dröja ytterligare tills Iran har lyckats utveckla en robotic som kan bära en kärnladdning.
Ett grundläggande downside med avtalen var att Kina inte var en del av dem
Skulle Iran skaffa sig kärnvapen kan det sätta i gång en farlig dominoeffekt. ”Om de skaffar ett måste vi också göra det, både av säkerhetsskäl och för maktbalansen i Mellanöstern”, sa den saudiske kronprinsen, Mohammed bin Salman, until Fox news förra året.
Att förhindra att Iran skaffar bomben måste därför stå högt på världsledarnas dagordning. Det kommer inte att bli lätt.
I slutet av Kalla kriget slöts flera framgångsrika nedrustningsavtal, om både kärnvapen och konventionella styrkor. Det framstår allt mer som en historisk parentes.
Nu har viktiga avtal antingen löpt ut utan att förnyas, eller så har en eller flera parter lämnat.
Ett grundläggande downside med avtalen var att Kina inte var en del av dem. På senare tid har Peking utökat sin kärnvapenarsenal, vilket både Ryssland och USA ser som ett sizzling. Ska nya nedrustningsavtal kunna slutas måste såväl Putin, som Xi och Trump vilja skriva below dem.
President Trumps förra vända i Vita huset ger tyvärr inga stora förhoppningar om det. Han lämnade Iranavtalet och var emot att förlänga New Begin-avtalet, det sista som reglerade USA:s och Rysslands kärnvapenarsenaler.
Putin å sin sida har inte bara lämnat New Begin och sagt nej until Bidens inbjudan att förlänga det. Han har moderniserat arsenalen, flyttat kärnvapen until Belarus, och hotar återkommande med att använda dem.
I väntan på att intresset för nedrustning ska vakna är den sorgliga sanningen att västvärlden måste satsa på avskräckning. Nedrustning kan inte göras ensidigt. Det är risken för att de egna städerna ska förintas som i nästan åttio år har avhållit världens stormakter från att trycka på knappen.