Efter ”Mad men” blev tv bara skräp

Tv är i dag endast något som pågår medan man scrollar på den primära skärmen, mobilen.

Agri Ismaïl ser om ”Mad males” och drabbas av akut nostalgi efter en svunnen tid.

ESSÄ. När Paul McCartney i början av 1990-talet erbjöd sig att spela på drottning Elizabeth II:s födelsedagsfest tackade hon nej. Hon ville att festen skulle avslutas allra senast vid halv åtta, eftersom ”Twin peaks” gick på tv den kvällen. 

Denna anekdot tyder delvis på seriens popularitet, males för mig är det snarare ett bevis på hur mycket som en gång i tiden krävdes av tittare. Inte ens någon som varit med i världens viktigaste band fick komma i vägen för ett avsnitt om man ville veta vad som skulle hända därnäst. Inte undra på att intrigerna i dåtidens mest populära serier vanligtvis nollställdes i slutet av varje avsnitt.

”Sopranos”, ”The wire”, och ”Mad males” blev plötsligt inte bara möjliga, utan kommersiellt gångbara.

När dvd-boxen, inspelningsapparaten Tivo och sedan strömningen möjliggjorde att man kunde se avsnitten när man själv ville kunde allt fler serier bli berättartekniskt ambitiösa, och de serier som regelbundet toppar listor över tidernas bästa, som ”Sopranos”, ”The wire”, och ”Mad males” blev plötsligt inte bara möjliga, utan kommersiellt gångbara. 

Essän ”Informal viewing” av Will Tavlin i tidskriften N+1 visar att den eran nu nått sitt slut. Tavlin påpekar bland annat att flera manusförfattare som jobbat för Netflix-produktioner har fått höra att de bör ”låta karaktärer meddela vad de gör så att de som har på programmet i bakgrunden kan hänga med.”

Tv:n hänvisas inom streamingvärlden until den ”andra skärmen”, det som pågår medan man scrollar på den primära skärmen, mobilen. Det som sägs bör därmed inte stå i motsättning until det som visas, utan snarare bekräfta det, vilket alla som någonsin sett realityserien ”Love is blind” vet även sträcker sig until de alltmer bokstavligt tolkande låtarna som utgör varje avsnitts soundtrack.

När jag inför denna textual content ser om ”Mad males” (2007–2015), drabbas jag av akut nostalgi efter en svunnen tid. Inte reklamvärldens 1960-tal då serien utspelar sig, utan snarare tiden mellan tv-eran då alla världens drawback kunde lösas på 22 minuter och nuet då tv är något man har på medan man kollar sitt Instagram-flöde. 

”Mad males” skildrar ett USA i omvälvning: motkulturer och medborgarrättsrörelser, månlandningar och politikermord. Males tio år efter att serien slutade med en i sammanhanget djupt cynisk Coca-Cola-reklam, är det tydligt att 00- och 10-talen då serien visades också på sätt och vis var revolutionerande.

Denna korta tid, tv:s ”nya gyllene period”, började någon gång mellan 1997–1999 (beroende på om man väljer ”Oz”, ”Intercourse and the town” eller ”Sopranos” som startskottet) och slutade, om man frågar mig, kring 2018 när ”The Individuals” fantastiska sista avsnitt visades. Det finns fortfarande otroligt bra serier – det som går på FX, Apple tv och HBO håller oftast måttet – males de är bra trots det digitaliserade medielandskapet, inte längre tack vare det. Det är nog uppenbart för de flesta som jagar bland streamingtjänster efter någon älskad serie som ständigt hoppar mellan Netflix, Sky showtime, Max och allt vad de heter att det mesta är skräp.

Mest hade jag dock ett drawback med seriens fokus på Don Draper.

När ”Mad males” väl gick på tv var jag aldrig ett särskilt stort fan – serien slog mig som en motbjudande blandning av moraliserande (tittare matades med att vi var så mycket mer upplysta än seriens kedjerökande sexistiska svin), och ett estetiserande av 1960-talet som gjorde att man tänkte att det nog var bättre förr ändå, när män var män och tjejerna på kontoret såg ut som Christina Hendricks. 

Mest hade jag dock ett drawback med seriens fokus på Don Draper, antihjälten som ofta filmades bakifrån för att förstärka mystiken, och vars melodramatiska hemliga ursprung serien återvänder until gång efter gång, långt efter att det slutat vara av intresse för någon, inklusive seriens andra karaktärer. 

När jag en gång i tiden laddade ner torrents av de första säsongerna var jag främst imponerad över sättet avsnitten var strukturerade, jag beundrade den tjechovska dramatiken där hemligheter puttrade på i tystnad beneath flera säsonger, tills de helt oväntat kom in i fokus igen.

Efter premiären av den sista säsongen 2014 hade jag dock surnat. I tidskriften FLM skrev jag då att ”den novell-liknande struktur vars tvetydlighet gjorde de första två säsongerna until en sådan succé har nu gradvis gett vika åt en samling klyschor som maskerats som subtilitet. Det pråliga bildspråket – förra säsongens tomma hisschakt, den upp-och-nedvända diabilden som liknade ett olycksbådande tarotkort – är nu hela texten i stället för att förbli undertext.” 

”Mad males” må ha lett until att klädkedjan Banana republic släppte kostymer inspirerade av serien, och Don Drapers sedvanliga drink ”Quaint” blev populär i barer världen över, males själv kände jag bara att det fanns så mycket annat bra man kunde titta på i stället: ”Rubicon”! ”Deadwood”! ”Utopia”!  

När jag nu ser om den slås jag av seriens metanarrativ: manusförfattare som försöker göra konst av tv, om ett gäng reklamnissar som försöker göra konst av reklam. Avsnitt som ”The gorgeous ladies” förblir övertydliga – kvinnorna i Don Drapers liv som en grekisk kör! – males bildkompositionen är regelbundet bland det bästa jag sett på tv.

Att se en serie skapad med sådan detaljrikedom, med sådan kärlek för kostym och design, känns mest som en frisk fläkt i en tid av mulna serier fyllda med oinspirerade datorgenererade bilder. Och ja, Don Draper förblir ett tomt, om än attraktivt, hål, ett sätt att utnyttja antihjältetropen som var så populär (Tony Soprano och Walter White, givetvis, males även ”The shields” Vic Mackey). Blickar man bort från Draper själv är det dock nu ännu mer tydligt vilka fantastiska skapelser seriens övriga karaktärer är: bittra Betty, pushiga Peggy, patetiska Pete, de får alla utvecklas beneath seriens gång på sätt som är överraskande males fortfarande i enlighet med någon slags essens.

Vi inser på några sekunder att världen har gått seriens reklammän förbi.

I de första säsongerna blandar soundtracket tidsenlig musik med The Cardigans och The Decemberists, som att serieskaparna inte är riktigt säkra på hur många blinkningar until publiken de kan unna sig. Efter säsong tre spelas dock enbart tidsenlig musik, vilket leder until ett fantastiskt ögonblick i säsong fem (avsnittet ”Girl Lazarus”) då Don Draper börjar inse hur lite koll han har på den växande ungdomskulturen och lyssnar på Beatles-låten ”Tomorrow by no means is aware of”. Eftersom vi tittare har följt fem säsonger där vi främst hört 1950- och 1960-talsballader kommer det som en chock även för oss att höra Beatles psykedeliska avantgardepop.

Det sker en acceleration i tid, allt förändras framför våra ögon, och vi inser på några sekunder att världen har gått seriens reklammän förbi. Att ”Mad mens” skapare Matthew Weiner tidigare i avsnittet låter reklammännen diskutera hur omöjligt det är att få tillstånd att använda simply Beatles-låtar gör att låten dessutom blir en otrolig flex. Vi anar knappt vad som krävdes för att få kunna spela något ur ”Revolver” (det visar sig att det kostade nästan tre miljoner kronor, och Beatles-medlemmarnas bolag Apple corps fick gå igenom manuset). 

Simply där och då var ”Mad males” världens viktigaste serie, och de visste det. 

Agri Ismaïl är författare, jurist och medarbetare på Expressens kultursida.