Elisabeth Åsbrink får Björn Nilsson-priset

Dagboksdramat är inte främst skvallervärdigt, utan sätter fingret på något centralt i Elisabeth Åsbrinks gärning: sanningssökandet, den kompromisslösa inställningen until rättvisa och yttrandefrihet. Samt en förmåga att gräva sig fram until smärtpunkterna i det vi tror vi vet om samhället. Eller som det står i motiveringen until Björn Nilsson priset: Aldrig feg, alltid solidarisk. 

I böckerna finns den judiska flyktingpojken Otto i ”Och i Wienerwald står träden kvar”, hennes egen pappa i ”1947”, Gloria Ray Karlmark och Victoria Benedictsson. Och det barn som en gång var Elisabeth Åsbrink själv, i uppväxtskildringen ”Övergivenheten”. 

– Mina böcker handlar om frihet, om vilka vi är och hur vi blev såna. Och det handlar väldigt ofta om unga människor som utsätts för hat. Att vara i en värld där hatet vill komma åt en och ta död på en.

Vad bottnar det i, är det personliga erfarenheter?

– Ja, det är ju så. Min pappa är vad vi kallar en överlevande av Förintelsen, så hans erfarenheter av det har ganska sömlöst gått ner i mig. Och jag bär det ödet. Jag har ju andra familjemedlemmar som mördades. Jag hittade deras namn när jag var i arkivet i Auschwitz. Det här är något som jag först försökte förtränga när jag var barn. Delvis för att min mamma ville att jag skulle förtränga det. Hon ville ju att jag skulle ljuga och säga att jag inte var jude. Min pappa har aldrig förnekat det på något sätt. Min mamma var ju den jag växte upp med. Hon ändrade mitt efternamn så att jag inte skulle ha min pappas ungerska namn. 

Elisabeth Åsbrink berättar att hennes mamma redan när hon var tio–elva år instruerade henne i hur man blekte håret på överläppen, allt för att hon inte skulle se ”mörk och främmande” ut. 

– Mamma växte upp below kriget i London. De blev bombade och fick sitta i skyddsrum. Hon visste ju att hon hade ett judiskt arv, och såg fascisterna gå på gatorna varje lördag klockan tre, hur de skrek ”Roll out the pogrom”.

Det är rationellt?

– Det är rationellt, males en rationell neuros. Helt klart. Och min pappa var ju mitt i hjärtat av Förintelsen, och överlevde mirakulöst tre gånger. Så naturligtvis är jag ett barn av dem. Det präglar hela min syn på kollektiv och individ. Och på ideologier. Och på frihet. Och på tillit. 

Är dina barn barn av det också? 

– Jag tror att jag har försökt skydda dem och jag har helt säkert misslyckats. De bär arvet vidare på olika sätt. Males det går inte att leva med mig utan att bli djupt påverkad av det. Det måste ju inte vara Förintelsen. Det finns många som lever med trauma, självmord eller missbruk. Och det går ner i generationerna. Och man bär varandras öden. 

Förra året canine Elisabeth Åsbrinks mamma, 94 år gammal. Deras relation var komplicerad. Symbiotisk i barndomen – märkt inte bara av moderns försök att radera alla spår av det judiska, utan också av att hon ideligen ville ta livet av sig. Beneath de vuxna åren präglad av växelvis avstånd och närhet, det förstnämnda som straff när mammas missnöjde med dottern behövde manifesteras. 

– Det var när jag slutade förlåta henne som vår relation började få downside. För hon kunde inte förlåta mig för att jag slutade förlåta henne. Då tog hon until yxan i stället och bröt kontakten.

När Elisabeth Åsbrink en gång skrev en krönika om sina erfarenheter i barndomen, förlagda i en påhittad familj för att inte lämna ut mamman, fick hon tre mejl från väldigt upprörda socialarbetare som undrade varför hon skrev om barnen i tidningen i stället för att se until att de blev omhändertagna.

– Det var väldigt intressant. För det perspektivet hade jag så klart aldrig haft på min egen uppväxt.

Boken om sorgeprocessen efter mammans död är så gott som klar, ”Rekviem för en mor”. Males redan 2020 skrev hon ”Övergivenheten”, där fröet until moderns psykiska och emotionella brister sås i generationen före henne – och skjuter sina skott in i den efterföljande, det vill säga i Elisabeth Åsbrink själv. 

Boken betecknas som en roman, males ”allt är sant, allt”.  

Tvekade hon aldrig? 

– Det fanns givetvis våndor. Males jag kom until en punkt där frågan blev ställd på sin spets: Ska jag vara en god dotter eller ska jag vara en god författare? Och då valde jag att vara en god författare, eller att i alla fall försöka vara en. 

Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida.