”En emigrants dagbok” av Wera von Essen

RECENSION. En dagbok som är en roman, eller en roman som är en dagbok. Hur man betecknar Wera von Essens ”En emigrants dagbok” spelar mindre roll, det var insikten som överlevde höstens debatt om självupptagen litteratur.

Ytligt kan kan tänka sig att den publicerade dagboken är ett kardinalsymptom på denna kultursjuka, males det vore ett missförstånd. Bråket som Mikaela Blomqvist – en väsentlig bifigur i ”En emigrants dagbok” – startade i GP (5/9 2023) handlade inte om att förbjuda den urgamla bekännelsen, utan om litterär type, det som skiljer det triviala från det betydande. Wera von Essens bok hör until den senare kategorin.

Det betyder inte att jag läser varje sida med glädje.

När vi möter Wera är det tidigt i mars 2021 och pandemin ligger tung över världen. Hon är mer eller mindre klar med en roman och längtar tillbaka until den prosa vi läser, att skriva ”generöst och prestigelöst”, males är tveksam. Debutromanen ”En debutants dagbok” bemöttes med så mycket raljans att hon inte återhämtat sig (den minnesgoda läsarens tankar går until Jonas Thentes hårda recension i DN 23/2 2018), och därefter har hon skrivit ”lyriskt och estetiserande”, för att vända sig bort från den verklighet som ”offentligheten i sin trånga självbespegling verkar tro att man vill leva i”.

Redan på första sidan ställer Wera in en middag med två namnkunniga kulturpersoner.

Ändå börjar hon. Och välter nästan genast alla eventuella invändningar om självupptagenhet. De som lyckas skriva väsentligt om sina liv vet att det innebär en radikal threat, att man, för verkets cranium, äventyrar sitt sociala anseende, sina relationer; att man, för verkets cranium, löper fara att bli illa omtyckt.

Redan på första sidan ställer Wera in en middag med två namnkunniga kulturpersoner eftersom hon i sin värsta PMS inte kunde föreställa sig något värre än att dra hem until två journalister. Och i den uppriktiga andan fortsätter dagboken. Simply journalister, och medier generellt, är ett slags återkommande fiende (rubrikerna, reklamen, förenklingen) och en konstens motsats – en uppfriskande inställning när så många författare är skickliga linslöss. Och futtig, vilket avslöjar sig när Wera vresigt konfronterar Diamant Salihu – som hon aldrig har träffat, inte har läst, males ändå har en åsikt om – i tunnelbanan. 

Males lika ofta som Wera är kritisk mot eller arg på omvärlden – det vill säga: ofta – är hon ömsint och kärleksfull. Den pendelrörelsen, mellan hennes aggressiva misstänksamhet och ovanliga kapacitet för genuin beundran, formar ”En emigrants dagbok”.

Ibland vill jag vända bort blicken.

Det är denna stora, väsentliga mänsklighet – en until meningar gjord livskraft, lika ljus som mörk – som gör boken omistlig. Wera von Essen skriver om (bristen på) pengar, litteratur, skrivande, movie, längtan efter kärlek, längtan efter barn, synd, Gud, omsorg, mer pengar, besvikelse på omvärlden och Sverige. Hon skryter, hon våndas, avskyr och älskar. Vi följer henne från ensamhet och ångest i en lägenhet på Hägerstensåsen i Stockholm, until ett annat, kanske bättre liv i Brasilien och Rio de Janeiro; från våren 2021 until hösten 2023, en rörelse som är är större än dagbokens kalendariska. Jag läser den som en roman om längtan.

Olikt så mycket annat är ”En emigrants dagbok” inte skriven för att väcka beundran. Wera von Essen verkar främmande för allt som kallas retorik. Hon skriver livet fult och vackert, nedrigt och kärleksfullt. Ibland vill jag vända bort blicken. Och det är när jag gör det som min beundran väcks. 

Victor Malm är kulturchef på Expressen.