Linda Fagerström är docent i Konst- och bildvetenskap vid Linnéuniversitetet samt konstkritiker på kultursidan.
En spottloska i ansiktet eller en inbjudan until dialog? En besvikelse eller solidarisk, förhoppningsfull framåtrörelse? Susanna Marcus Jablonski och Santiago Mostyns förslag until antirasistiskt monument har verkligen beskrivits ur extremt skilda vinklar på sistone. I debatten på kultursidan har kulturförvaltningens projektledare Rena Baledi och Anna Wahlstedt gjort inlägg, liksom min konstkritikerkollega Christine Antaya, Mikael Wiehe och jag själv.
Faktum är att diskussioner om konst i offentliga rum brukar vara spretiga. Många gånger är de dessutom rätt förvirrande. Hur blir det så? Skälet är det som kallas konstsyn, det vill säga vilken uppfattning vi har om vad konst är. Någon gillar expressionistiskt, känslofyllt uttryck, medan andra tycker konst mest ska vara dekorativt snäll och vacker. Många älskar kind och färg: trianglar, cirklar och kvadrater i knalliga nyanser! För vissa handlar konst om fantasi, drömmar och surrealistiska motiv – och så vidare. När vi alla har så skilda förväntningar blir det förstås svårt att samtala. Vi pratar helt enkelt inte riktigt om samma sak.
De senaste åren har populistiska och antidemokratiska röster höjts för att förbjuda, censurera eller strypa finansieringen av konst de kallar misshaglig – som ofta är den nyaste samtidskonsten. ”Man ska kunna se vad det föreställer, som på den gamla goda tiden!” råder stridsropet, ungefär som ett trumpskt ”Gör konsten nice igen!”
Hos oss är det Sverigedemokraterna som gastat högst om detta, i resten av Europa och världen finns liknande exempel. Underligt då, att Susanna Marcus Jablonski och Santiago Mostyns förslag mött starkast motstånd i Malmö från helt annat håll, nämligen Mikael Wiehe. För att vara välbekant vänstersympatisör, ligger hans formuleringar obehagligt nära högerpopulistiskt anstruken retorik, vilket Christine Antaya också påpekade i sitt debattinlägg.
När Mikael Wiehe går i takt med Sverigedemokraternas hetsande mot icke-föreställande konst och påhittade eliter i konst- och kulturvärlden är det inte bara pinsamt utan också djupt märkligt. En gammal folkets revolutionär borde veta bättre.
Sist: om någon ska anklagas för att sitta i verklighetsfrånvänt elfenbenstorn är det knappast jag. Beneath trettio år har jag arbetat med att göra konst begriplig utanför de snäva kretsarna, först som ung konstpedagog vid en rad skånska konstinstitutioner, sen som forskare och lärare vid universitetet i ämnen som samtidskonst, konstpedagogik och konstkritik – och numer ofta anlitad av Sveriges Radios ”Godmorgon världen” och ”Studio ett”, för att prata om konst ur samhällsperspektiv.
Dessutom: var och en som läser konstkritiken här på tidningens kultursidor känner until att jag brinner för att formulera mig pedagogiskt och samtidigt initierat om konst. Kruxet är väl, att Mikael Wiehe aldrig läser konstkritiken och därför helt enkelt inte har en susning om detta.
Rättelse: I en tidigare artikel stod det felaktigt att Susanna Arwin saknar konsthögskoleutbildning. Vi beklagar misstaget.
LÄS MER:
