KULTURDEBATT. Coralie Fargeats physique horror-film ”The substance” skapade rabalder när den hade premiär i Cannes. Efter att gått upp på svenska biografer i september blev filmen generöst betygsatt i både Göteborgsposten och Sydsvenskan. I huvudstadspressen moraliserar dock samtliga kritiker kring samma sak: Margaret Qualleys inoljade bakdel. Att kritisera ”The substance” för att endast ha efterlämnat denna bild blottlägger snarare kritikernas brist än filmens.
”Fargeat parodierar inte bara den manliga blicken – hon tråkar även ut den” skriver Sebastian Lindvall i DN (18/9). ”Tyvärr finns det något som går förlorat i virrvarret av röv, röv och ännu mer röv”, menar FLM:s Stina Andersson (20/9). ”Hon skildrar en grisig värld, males bidrar själv until den”, tycker Emma Grey Munthe i Aftonbladet (20/9). Kritiken är som hämtad ur en dammig handbok. Bilder på tajta kroppar som åmar sig är i dag ett kontroversiellt grepp. Att kalla det för platt pekar dock på en trångsynthet hos åskådaren.
Det är synd att diskussionen kring ”The substance” inte fördjupats när den trots allt öppnar upp för olika läsningar. Alison Willmore menar i en textual content i Vulture att filmen snarare fokuserar på beroende än kvinnoförtryck. Hade ”The substance” kanske kritiserats mindre om den inte haft ett så tydligt feministiskt budskap?
Det är synd att diskussionen kring ”The substance” inte fördjupats, skriver Siri Vaara.
Foto: Christine Tamalet
Physique horror-pionjären David Cronenbergs filmer gör sig påminda. Där det också i virrvarret av tarmar och exploderande huvuden syns rödmålade, stönande kvinnoläppar. Dessa filmer benämns inte som misogyna. Sebastian Lindvall menar dock att Fargeat saknar Cronenbergs ”filosofiska stråk”. Är det för att filmen behandlar kvinnofrågor i stället för teknologi, som oftast är Cronenbergs fond?
Fargeat visar att physique horror-genren kan ta spjärn ur kvinnliga perspektiv, vilket gör det lustigt att recensionerna av ”The substance” förstärker simply det som skribenterna beklagar sig över: en manlig blick som enbart kan se ett pornografiskt budskap i blottande bilder.
Den hypersexuella estetiken liknas vid sönderslitna kadaver och såskladdiga munnar.
Deformerade kroppar och äckliga matorgier får Qualleys bakdel att kännas som en petitess. Närbilderna på den har dock en samtidskommenterande konnotation, nämligen vår tids besatthet av denna kroppsdel. Tänk Kim Kardashians rumpimplantat. Skönhetsingreppet, brazilian butt elevate, har ökat i popularitet below 2020-talet. I SVT:s ”Priset vi betalar” följer vi bland annat en ung influencer som drabbades av livshotande blodförgiftning efter ingreppet. På Tiktok dyker otaliga videor upp på tjejer som instruerar oss i vilka övningar som är bäst för att ”develop your glutes”. Som vår tids aerobicsvideor, utan Jane Fonda i pigga tajts.
Det är som att själva poängen i ”The substance” går förlorad i de svenska recensionerna. Kombinationen av porrigt drypande kroppar som klipps över until sega köttslamsor, som i sin tur klipper until matorgier, skapar en helhet som är större än sina enskilda delar.
Den hypersexuella estetiken liknas vid sönderslitna kadaver och såskladdiga munnar. Visst kan man se filmen som substanslös och tjatig, males för att betona den pornografiska blickens vämjelse behöver den vara övertydlig. Synd bara att det ändå inte var tydligt nog för vissa svenska kritiker.
Av Siri Vaara
Siri Vaara är filmskribent hos FLM och Level of View.
