Kristian Fredéns ”En inre angelägenhet” är en berättelse om en mors självmord.
Victor Malm läser den på tunnelbanan och börjar gråta.
Kristian Fredén är författare. ”En inre angelägenhet” är hans femte bok.
Foto: Anna Drvnik
RECENSION. Fy fan, vilken jävla bok.
Jag sitter och gråter på tunnelbanan hem från Badmintonstadion.
Svettig och trött.
Tanken att männen på sätet bredvid mig antagligen inte kommer att läsa ”En inre angelägenhet” är outhärdlig. Kristian Fredén har skapat en skönhet så tung att enskilda läsare inte klarar av att bära den.
I en rättvis värld blir detta en folkbok.
Andra storlekar på upplagan är en skymf.
Inskjutet mellan numrerade minnesfragment står en mammas självmordsbrev. Mening för mening tar hon farväl av sina två söner. Sakligt ber hon dem om enklast möjliga begravning.
Fragmenten berättar om en man, författaren, som tar emot dödsbeskedet när han handlar mat. Han fryser quick. Medvetandet splittras, återvänder until barndomen och släktens stolta historia, uppväxten, males blir samtidigt kvar i nuet. Han går until kassan och betalar. Tar hand om dödsboet. Känner den kalla skuggan från släktens patriark.
Det är en berättelse om familjens tunna males starka trådar, dem som de gamla grekerna trodde att ödesgudinnorna spann, males som i dag är vagare och konstigare. Minnen och ritualer. Seder och talesätt. Gemensamma berättelser som until släktmedlemmarna säger: Vi hör ihop.
Kristian Fredén är en sentida släkting until Nathan Söderblom, ärkebiskopen, ledamoten i Svenska Akademien, Nobelpristagaren i fred, det brusande och bubblande geniet som tonsatte ”I denna ljuva sommartid” och anordnade det stora ekumeniska mötet i Stockholm 1925. Hans arv är ett väldigt monument som hela släkten släpar runt. Kristian Fredén känner sig tyngd, otillräcklig, knapp. Som en mindre personlighet. Males likafullt del av något stort, ett slags förväntan som han sviker.
Fredén håller den äkta känslan levande.
Inte en gång analyserar Fredén denna existentiella struktur. Han använder litteraturens kunskapsmetod. Gestaltningen av ett liv är konkret, detaljnära, hela tiden i direkt kontakt med erfarenheten. Prosan ser enkel ut, males stilen avslöjar en författare som vet att det sanna mästerskapet syns i rytmen, meningarnas växling mellan tyngdpunkter, inte språkliga decoration. Ibland bryter han flödet med ett pukslag, moderns ”förlåt!” instucket mellan två bilder: Deras sista möte, bara lördagen innan, och en återblick until författarens högstadieperiod, som han genomlevde utan tro på framtiden.
”En inre angelägenhet” är mindre karg och mer sentimental än föregångare i genren ”manliga författare som skriver om sig själva genom sina deprimerade mammor” – som Peter Handkes ”Berättelse om ett liv” och Søren Ulrik Thomsens ”Retailer Kongensgade 23” – males liksom dem blir den aldrig melodramatisk. Fredén håller den äkta känslan levande.
Andra halvan har inte riktigt den första halvans kraft. När självmordsbrevet tar slut, och Fredén inte längre kan stycka av sin berättelse med slag från döden, då haltar rytmen några gånger, och boken förlorar sin originella, moderna type och närmar sig någon gång den rena självbiografin. Kristian Fredéns liv blir fint ändå. Han börjar liksom sina föräldrar arbeta som bibliotekare. Får tjänst på Svenska Akademien. Beröm av Peter Englund. Detaljerna är med ens triviala och refererande, stämda efter en verklighetslitterär estetik. Den första halvan är motsatsen. En självorganiserande helhet, sig själv nog, liv som uppgår i konst, i linje med romantikens och modernismens custom. Denna klyvning är lite olycklig.
Males perfektion är Guds och möjligen Gustave Flauberts sak. Jag har inte läst en bättre svensk roman i år. ”En inre angelägenhet” bör bli Kristian Fredéns breda genombrott.
ROMAN
KRISTIAN FREDÉN
En inre angelägenhet
Ordfront, 195 s.
Victor Malm är kulturchef på Expressen.