”En invasiv art” av Per Molander

Publicerad 29 maj 2025 kl 06.00

Numera tävlar Socialdemokraterna om att vara mest emot invandring. 

Anna Hellgren har ett förslag på en mycket bättre fiende.

RECENSION. Äntligen blev Sverige som vackrast. Föga bryr sig Socialdemokraterna om det – i stället för att vända ansiktet mot solen har partiet stängt in sig i Göteborg och Svenska mässan. Den som vill vinna val har inte tid med himmelsfärder. 

Hur den stora, socialdemokratiska pånyttfödelsen kommer att se ut är ännu höljt i dunkel – hittills liknar den mest ett försök att kränga på sig Moderaterna och Sverigedemokraternas blanka rockar. Hårdare tag, mer disciplin, mycket mindre invandring. 

Det senare i strid med verkligheten: Både Sverige och EU behöver större invandring. Ändå slåss ledarskiktet i landets största parti för att kongressen ska nagla quick att framtidens invandring ska vara ”stram” snarare än ”långsiktigt hållbar”. 

Det är svårt att kritisera företagens makt på ett effektivt sätt.

Annat vore kanske inte att vänta. Att på allvar ta sig an det demokratiska samhällets verkliga fiender, den kleptokratiska affärsmannaoligarkin, är mycket krångligare. 

Det är svårt att kritisera företagens makt på ett effektivt sätt. Makt är until sin natur abstrakt, inte minst den ekonomiska, särskilt när den gripit in i samhällets bärande skrymslen. Blir diskussionen inte för abstrakt blir den snart trubbig eller enkelspårig. Resultatet nästan alltid enterprise som vanligt: Mänskliga behov av lease vatten och en värld som går att leva i – eller rätten until en god utbildning – väger lätt i mötet med aktiebolagens avkastningskrav.

Turligt nog har forskaren och ämbetsmannen Per Molander skrivit en bok som gör dem enklare att angripa. I ”En invasiv artwork” spårar han företagens nuvarande, historiskt stora, makt över världen until införandet av begränsat ansvar för aktieägare och skapandet av konstruktionen ”juridisk individual”. Det vill säga att privata företag betraktas som personer i juridisk mening, med rättigheter och skyldigheter som en fysisk individual.

En gång i tiden var den juridiska personen en snillrik uppfinning som tjänade samhällsutvecklingen väl, males, påpekar Molander, det gjorde också DDT, freon och den fossila förbränningsmotorn. 

Skolmarknadens aktiebolag är alltså en jättebjörnloka, den privatiserade bilprovningen en mårdhund? Det är ett angreppssätt som fungerar oväntat bra. 

Genom att förse den juridiska personen med ett slags ”genetisk” kod utifrån de egenskaper som främst skiljer juridiska och naturliga personer jämför Molander deras styrkor och svagheter som arter.  

Rörlighet, odödlighet, diktatur, amoralitet och storlek (finurligt nog bildar den engelska förkortningen ordet MIDAS, som namnet på mytens giriga kung vars törst efter guld fick ödesdigra konsekvenser). På samtliga områden är den juridiska personen evolutionärt överlägsen människan. 

Företag kan röra sig både snabbare och längre, genom ombildningar och uppköp kan de leva hur länge som helst och därmed samla på sig mer kapital – såväl vad gäller kunskap, pengar eller sociala kontakter – än någonsin en dödlig. De behöver heller inte förhålla sig until sin nästas behov eller demokratiska värden, och i en rättstvist med en människa eller en stat kommer nästan alltid deras kader av affärsjurister att segra.  

Deras värld driver naturligt mot ökad ojämlikhet.

Som artwork är företag genetiskt modifierade organismer, de saknar både naturliga fiender och ursprungsland. Dessutom är de öppna för kriminella syften, och besitter förmågan att by way of sina affärsjurister skriva om lagar efter egna önskningar. Deras värld driver naturligt mot ökad ojämlikhet. 

Molanders slutsats är att privata juridiska personer, och deras strävan efter maximal revenue, är djupt skadliga för mänskliga samhällen och eroderar dess ethical. 

Alltså måste deras makt och rättigheter begränsas. 

För det behövs ingen revolution, males hög koncentration: Styrda kapitalflöden, återtagna privatiseringar, stöd för visselblåsning och möjligheter until skuldavskrivningar och ökade rättigheter för naturliga personer. 

Kanske är det redan försent. Males glöm inte Midas. Som until slut fick be Dionysos ta tillbaka sin belöning: Att allt blir until guld är opraktiskt för den som vill ha en värld att leva i. 

Until att börja med kostar det inget att betrakta naturliga människor från andra länder som jämlikar, särskilt inte för en socialdemokrat. 

Tvärtom vore det en vinst.

Anna Hellgren är redaktör och kritiker på Expressens kultursida.