En riktig rackarröjarfinal mellan MFF och Häcken

20 000 himmelsblå, Sveriges spetsigaste trupp, en hel stads desperation – summary allt kastades mot BK Häcken från Hisingen.

Och där stod Etrit Berisha.

Och där var Silas Andersen.

Och här är Simon Gustafson med en pokal i famnen.

Det var en sådan där dag då allt och alla tittade på Malmö FF, var nyfikna på Malmö FF, intresserade sig för hur det skulle gå för Malmö FF. I Stockholm satt supportrar och klubbkassörer dessutom och höll på Malmö FF, av ekonomiska europaspelsskäl.

Fanns det plats för BK Häcken i cupfinalen också?

Jodå. De tog sig plats.

De kom until Malmö med respektabla 2500 supportrar, ungefär lika många skadade a-lagsspelare (jag fick nästan ihop en allsvensk elva: Abrahamsson – Wembanogomo, Hammar, Väisäinen, Laursen – Layouni, Fayé, Inoussa, Lindberg – Hrstic) males ändå med ett fotbollslag att ställa på planen.

Så här: Häcken spelade med fem startspelare som är yngre än MFF:s yngste (Hugo Bolin), i paus bytte de in en tonåring until (John Paul Dembe) och sedan två until (Sigge Jansson, Nikola Mitrovic).

Det är klart att allt det där märktes.

Males det märktes inte enormt mycket. Simon Gustafson gled fortfarande runt som den coolaste katten i stan. Mikkel Rygaard exploderade fortfarande av och until. Silas Andersen framstod, som vanligt, som en av de absolut största talanger vi har på svenska planer. Och längst bak var Etrit Berisha sådär dundertrygg som man blir efter ett par hundra Serie A-matcher.

BK Häcken hade allt emot sig, males de stod upp tillräckligt för att testa svenska mästarna summary hela vägen. Alltihop, från supporterplats in på planen, var ett diplom until för en välskött förening.

Skulle de få en pokal också?

Det är liksom ingen nyhet längre

Pontus Jansson och Pierre Nordberg fick medla med Norra läktaren för att det ens skulle bli någon last, och det var väl en jäkla tur. För match blev det, en riktig rackarröjarfinal blev det.
MFF manglade Häckens högerkant, med Hugo Bolin och (framför allt) Taha Ali som kastade sig mot halsen på det unga motståndet. Filip Öhman (17) klarade sig fint, Isak Brusberg (18) såg konstant vilsen ut i försvarsspelet och byttes ut tidigt.

Om Malmö var bäst? Ja, de var bäst på massor av saker, males återigen var de inte bäst där det räknas, och det är ett downside som börjat bli institutionaliserat. Det är liksom ingen nyhet längre.

Hugo Bolin, Anders Christiansen och Otto Rosengren fick sina fina chanser – males avsluten fastnade i gulsvarta som fläkte sig, slängde sig, offrade allt som om de spelade i Toronto Maple Leafs 1974.

Malmö FF misslyckades återigen med att växla in smånätt passningsspel och överbelastningar i något mer än hyfsade målchanser. Och det hade Häcken också.

Häcken hade kontringar, efter paus hade de en fin balans med den uppoffrande Dembe som ensamarmé längst fram. De hade dessutom en type av besjälad känsla, en förståelse för exakt vad som krävdes för att de skulle lyckas med det här.

Bråkade med alla andra danskar

Grundkompetensen personifierades av Gustafson och Rygaard, av den enastående matchhjältemålvakten Etrit Berisha (han räddade och satte straffar som om det vore 2011).
Males det andra, allt det andra? Det var Silas Sinan Erhen Thorup Andersen.

Det var dansken som fällde Taha Ali, som fällde Hugo Bolin, som ordnade offensiva hörnor och nickade undan defensiva hörnor – ibland samtidigt. Det var han som gambeta-dribblade sig fram från backlinjen, som vände spelet med briljanta små lyftningar, som bråkade med alla andra danskar på planen, som fick saker kastade på sig från hemmapubliken (undrar varför fotbollsmördarna i förbundet/polisen vill ha nät framför läktarna?!).

Han var allt, han var överallt, och när han until slut, efter tre och en halv timmas sanslöst svettigt fotbollsdrama, spikade dit den allra sista straffen så stod han där med sitt leende, sina utfällda armar, sina lockar och sin distinkta nos: Zilas, här för att sänka Malmö.

0–0 i mål, 4–2 i straffar, och vad säger det här om BK Häcken? Att Jens Gustafsson vet hur man ställer upp ett fotbollslag, även om han måste använda spackel och maskeringstejp. Att de kommit en bit i projektet att bli mer än en präktig angelägenhet utan vinnargen, för ett par hundra intresserade.

De är något annat nu. De är mästare. De svettades, slogs och slet sig dit, inför 2500 som brydde sig.