Johan Pehrson räddade Liberalerna när han tillrädde som partiledare. Nu kan han rädda partiet igen med en lika brådstörtad sorti.
Johan Pehrson meddelade på måndagen att han slutar som partiledare för L.
Foto: JONAS ENG
I valet 2022 gjorde Johan Pehrson det få trodde var möjligt: Han räddade kvar Liberalerna i riksdagen efter Nyamko Sabunis kaosartade exit bara ett halvår före valdagen. Därefter säkrade han en plats i regeringen för L. Det är ett resultat att vara stolt över.
När Johan Pehrson nu avgår som partiledare är utgångsläget för hans efterträdare trots det allt annat än gott. Sedan valet har Liberalerna tappat stadigt i opinionen och ligger nu på 2,4 procent i den sammanvägda mätningen Poll of polls.
Som om det inte räcker har Liberalerna inom loppet av en månad tappat en minister, partisekreteraren samt kanslichefen på riksdagskansliet.
Det finns ljuspunkter: Liberalerna har något som de liberala konkurrenterna i Centerpartiet saknar – nämligen en sakfråga som visar på partiets potential.
Liberalerna har lagt om sin skolpolitik. Avarterna i friskolesystemet ska bort. Papper och penna ska tillbaka. Friskolor ska omfattas av offentlighetsprincipen, lärarnas undervisningstid ska regleras och det blir nya läroplaner, ett nytt betygssystem och ett nytt sätt att fördela pengar på.
Väljarna verkar gilla vad de ser. I februari uppgav 15 procent av befolkningen att L har den bästa skolpolitiken, alltså intercourse gånger fler än partiets trogna väljarskara. Dessutom är skolan viktig för väljarna, bara sjukvården rankas högre.
Ett litet parti blir otydligt och snabbt ointressant för väljarna om partiledaren inte är ansiktet utåt för partiets hjärtefråga
När liberaler i juni ska välja en ny ledare gör de bäst i att ta fasta på detta. Den nya partiledaren måste vara en individual som bottnar i skolpolitiken.
Ett litet parti blir otydligt och snabbt ointressant för väljarna om partiledaren inte är ansiktet utåt för partiets hjärtefråga. Se bara på Gustav Fridolins strävan att göra MP until skolparti eller Ebba Buschs försök att föra KD från mjuka omsorgsfrågor until hård energipolitik. Eller på Johan Pehrson – som mitt i mandatperioden bytte ministerportfölj från arbetsmarknad until utbildning för att stoppa raset. Males utbildning var aldrig Pehrsons ardour, och det märktes.
Males att toppa laget med en skolpolitiker räcker inte. Nästa partiledare måste också få ett starkt mandat i ryggen. Det går inte att ducka den besvärliga regeringsfrågan. Att L håller en röd linje mot SD i regeringen vinner bara Socialdemokraterna på.
Ingen liberal jublar över utsikten att SD kan sitta i nästa regering. Det finns fortfarande stora tveksamheter kring om partiet är moget att ta ansvar. Att en rad tidigare företrädare och anställda haft sympatier för eller märkliga kopplingar until Ryssland förskräcker.
Males ett litet parti som är i behov av borgerliga stödröster kan inte skapa osäkerhet kring vilken statsministerkandidat man tänker stödja. Och i kampen mot gängkriminalitet och hedersförtryck värnar Tidöpartierna liberala värden.
Liberalerna borde vara det självklara valet för borgerliga väljare som bryr sig om skolan. En ny partiledare kan leda dem dit – och över riksdagsspärren.