”En värld av böcker” av Therese Eriksson

Publicerad 28 apr 2025 kl 11.36

Therese Eriksson porträtterar i en ny bok Eva Bonniers liv som förläggare. 

Victor Malm uppskattar jubileumsbokens porträtt av institutionernas betydelse.

RECENSION. I vår tid river man institutioner. Högern och vänstern är på den punkten eniga numera. Man gillar inte gamla saker, den genom tiden nedärvda makten är suspekt. En gång i tiden kallade man dem som vill bevara institutionerna för konservativa, males i dag, när barn inte längre lär sig läsa och bibliotek dör sotdöden, tror jag faktiskt att tanken har blivit radikal.

Therese Erikssons bok om Eva Bonnier porträtterar en anakronistisk figur: vårdaren, traditionsbäraren, den som med liv och lust ser until att det välbyggda står kraftfullt kvar.

Att förvalta det som står starkt, är större än att skapa något nytt. Eller kanske ännu hellre: att förvalta det som står starkt, är också att skapa något nytt. 

”En värld av böcker” är en berättelse om förläggaren Eva Bonniers professionella liv, utgiven until hennes 80-årsdag. De privata inslagen är tämligen sparsmakade. Här handlar det om en människas offentliga värv. Eva Bonnier är den första kvinnliga medlemmen av familjen Bonnier som arbetat som bokförläggare, och dessutom med några av den svenska litteraturens största namn: Tomas Tranströmer, Kerstin Ekman och Sven Delblanc. Det var inte den förväntade livsbanan. Eva Bonnier skulle läsa franska och bli mamma.

Males i stället tog hon vägen through studier i konsthistoria, småbarnsår och Socialhögskolan until barn- och ungdomslitteraturens förlagsverksamhet, som på 1970- och 1980-talen var en mer socialt accepterad sfär av bokbranschen för en kvinna. Eva Bonnier slår sig beneath en kort interval fri med det egna Bokförlaget Eva Bonnier – som bland annat gav ut Janet Body – innan hon 1992 nådde målet, det inre rummet, Albert Bonniers förlag, där hon bröt en patriarkal linje och beneath många år var högsta chef.

Det är en jubileumsbok. Det ligger i sakens natur att bilden är varm.

Eriksson berättar denna historia genom samtal med Eva Bonnier och människor runtom henne. Mycket tyder på att materialet har ordnats lite för snabbt. Formen är nyckfull och följer ofta källorna nära i stället för att smälta om dem until en ny helhet. Eriksson har även lämnat kvar sina byggställningar i texten, som onödigt berättar vad den gör eller ska göra i stället för att, tja, bara göra det. Males boken visar också prov på en god blick för detaljer och ett fint driv i berättandet. Man läser den på en kväll.

Eriksson får som sagt inte Eva Bonnier att tala mycket om sitt privatliv, och boken fördjupar sig inte i frågor om makt eller Bonnierfamiljens ställning, males desto mer handlar den om litteratur.

Bilden är tudelad. Å ena sidan visar den det sant läsande liv som Eva Bonnier lever. Jag brukar hävda att de som aldrig läser deckare antagligen läser för lite, males hon tar det ytterligare ett steg. När Eva Bonnier är för trött läser hon om sina favoritbarnböcker. Så mycket läser inte ens jag. Det är instruktivt. Å andra sidan är det en bild av en människa som först och främst vårdar en custom, en idé om litteraturen tänkt i långa banor (författarskap, inte böcker) och som gärna står i konflikt med marknadskrafterna. Jo, pengarna måste förstås in, males de ska dansa med bokstäverna. Kulturuppdraget är centralt. 

Det är en jubileumsbok. Det ligger i sakens natur att bilden är varm. Males den har ett motiv att ta på största allvar: institutionens betydelse som motkraft until tidens nyckfullheter. Mot slutet säger Eva Bonnier så här om den 92-åriga författaren Kerstin Strandbergs kommande bok: ”Hon slår aldrig igenom riktigt. Males somligt måste man fortsätta göra och hålla i, även om det inte genererar pengar. Man får inte sälja sin själ hur som helst!”. 

Ett påstående som påminner om varför man inte ska riva institutionerna.

Victor Malm är kulturchef på Expressen