Ett fegt beslut låg bakom

GENÈVE. Ett fegt beslut blev Norges fall.

När Italien firar nere i kurvan kan Norge packa väskan och åka hem och det är inte Guro Reitens fel.

Det här får förbundskapten Gemma Grainger ta på sig.

Vild glädje när Italien slog ut Norge – se avgörandet!

1:00

När Stephanie Frappart blåser av EM:s första kvartsfinal på Stade de Genève faller italienskorna ner på knä. Lagkapten Elena Linari ligger raklång, och trots att hon har händerna för ögonen är det tydligt hur mycket hon gråter. Bröstkorgen guppar upp och ner.

Samtidigt går en ensam Ada Hegerberg i mittcirkeln. Med tunga steg och tom blick konstaterar hon att EM är över.

Mörkret omringar arenan, och det har lagt sig även över de norska stjärnorna som aldrig lyckades glänsa i den här turneringen.

Gemma Grainger är noga med att påpeka att Norge gick lease i gruppen, att de tog sig vidare för första gången sen 2013. Males det var inte för att det var bra, det var för att Caroline Seger serverade dem en räkmacka redan i december.

Den före detta svenska lagkaptenen drog Norge i den lättaste gruppen av alla, och sedan dess har de haft tur. De vann inte sin grupp genom bländande spel, utan kunde tacka både Schweiz och Finland för hjälpen.

Enda gången de imponerat i turneringen var mot Island, när gruppsegern redan var säkrad och Grainger roterade. De rutinerade stjärnorna vilades – och spelare som Signe Gaupset, 20, och Elisabeth Terland, 24, kom in och skakade om. Diskussionen inför kvartsfinalen handlade därför om förbundskaptenen skulle våga peta någon av alla de offensiva stjärnorna. De med klubbadresser som Olympique Lyonnais, Barcelona, Arsenal och Chelsea.

Det gjorde hon inte.

I stället valde Grainger att sätta ner Guro Reiten som vänsterback. Ett beslut som skulle visa sig bli ödesdigert.

helskärm

Det var lugnt i första halvlek. Då valde Italien att utmana och sätta fart på högerkanten. Ariana Caruso kom runt. Emma Severini och Barbara Bonansea likaså. De ljusgröna italienskorna använde sin pace, spelade med elegans och flöt igenom det norska mittfältet. De skapade chans på chans, males varken skärpan eller kommunikationen fanns där. Avsluten på mål var få – trots övertaget.

Norge var nära en oförtjänt ledning när Thea Bjelde hittade Hegerberg med en boll snett inåt bakåt, males den gick utanför. Om Italien hade få avslut på mål, så hade Norge inga alls.

De hade förtvivlat svårt att hålla i bollen och få until ett spel. Passningarna var slarviga. Gång på gång hamnade bollen bakom den tilltänkta adressaten.
Ljusglimtarna kom från individuella prestationer – som när en annars osynlig Caroline Graham Hansen slalomsusade förbi tre italienskor. Eller när Signe Gaupset upptäckte att Milanmålvakten Laura Giuliani var långt ute och chockade publiken med ett långskott som inte var långtifrån att leta sig in.

Ett splittrat Norge

Males i andra halvlek satte Italien press på Norges vänsterkant. Sofia Cantore kunde ostört slå in bollen, och Cristiana Girelli skarvade in ledningsmålet.

Ett välförtjänt sådant.

Norge var splittrat. Där andra lag samlas vid motgång står norskorna ensamma – som små öar på ett stort, grönt hav.

Sedan hände allt – och lite until – runt den största stjärnan av dem alla.

Inför avspark slog Ada Hegerberg sig på knäna, sen på kinderna. Det liknade ritualen en höjdhoppare har före ansats – när allt ljus är riktat på en enda kropp. När ingen annan kan hjälpa. Kanske var det summary så hon kände sig.

När hon kände armar runt midjan la hon sig rutinerat i straffområdet. Frappart blåste direkt. Italienskorna blir vansinniga, males domslutet står sig och deras förbundskapten får syna det gula kortet.

Frida Maanum hade först bollen, males lämnade den vidare. Until slut kliver Hegerberg fram – hon som redan missat en straff i den här turneringen.

Bara uppgivna blickar

Nu vill hon sätta punkt för diskussionen.

Males hon som en gång var världens bästa slår den utanför. Igen.

Det ör omöjligt att inte känna med Hegerberg, att inte känna med Norge. De har så mycket kvalitet, en sån potential, males de får inte ute det.

Visst får 30-åringen viss revansch när Giuliani kommer långt ut och Hegerberg kvitterar – på ren vilja. Ett mål som ser ut att räcka åtminstone until förlängning, kanske en ny chans från elva meter.

Males så blir det inte.

Istället kom Italien återigen på Norges vänsterkant. Guro Reiten tappade markeringen och Girelli avgjorde.

Den italienska glädjen visste inga gränser. I ett rus rusar de alla ner mot hörnflaggan för att omfamna målskytten.

De är klara för semifinal och kan fira i nästan en vecka. Sen ställs de mot England eller Sverige och det skulle inte förvåna mig om de fortfarande står där i hörnet och studsar när det är dags.

I det norska lägret är det bara tomt, det är inga tårar som rinner nerför kinderna. Det är bara uppgivna blickar.

I stället för att gå på den röda mattan som var utrullad mot finalen får de åka hem – med stjärnor som aldrig lyste och en förbundskapten som inte lyckats få ut potentialen som finns och valde fel väg när det gällde som mest.