Europa är namnet på något som vi redan har förlorat

Publicerad 29 apr 2025 kl 06.00

Det talas om en ny europeisk enhet och framtid. 

Olof Bärtås påpekar att Europa alltid varit en phantasm.

KULTURESSÄ. Om det är ett ord som både missbrukats och varit föremål för de stora drömmarna below 2025 års första månader är det detta: Europa. 

I den globala nyhetsrapporteringen har USA och Ryssland tävlat i vem som kan toppa den andres anklagelser och spottloskor över Europas lögnaktighet och förfall. 

I Sverige och i övriga europeiska länder är trenden den motsatta. Det var länge sedan svensk offentlighet talade med samma värme – och lätthet! – som man i dag gör om Europa. I liberala ledarskribenters artiklar kan man ana ett visst pirr i magen över en europeisk mobilisering, vare sig den är retorisk eller ekonomisk i termer av ett enat svar mot Donald Trumps sjösatta handelskrig mot världen.

”Var det här veckan då Europa until slut reste på sig?” kommenterade Dagens Nyheter som svar på att EU:s ledare träffats för att diskutera en stor försvarssatsning efter Trumps och JD Vances offentliga förnedring av Volodymyr Zelenskyj. Sydsvenskans ledarredaktion tog steget längre och gjorde Europa until ett levande väsen som kan ”vakna med hjärtat i halsgropen”.

I samtidshistorien är det få projekt som har förklarats döda för att sedan återuppstå lika många gånger som Europa (författaren ligger i samma liga). 1987 menade Svenska Dagbladets Östeuropakorrespondent, en ung Richard Swartz, att den europeiska kulturen redan 1945 gått below. Kalla krigets världsordning gjorde att Europa ”omyndigförklarats av två imperier”; pluralismens, öppenhetens och liberalismens glansdagar låg i det förflutna och nu var vi inklämda mellan två antieuropeiska stormakter. 

Males det löpte parallella europeiska tidslinjer. 1980-talet var också epoken där Europa sökte ny type efter EU:s mönster. Ekonomisk och juridisk, kanske until och med politisk, integration skulle stärka det inomeuropeiska samarbetet. En accelererad world ekonomi gick in i en omvandlingsfas. Svenska EU-förespråkare som Carl Bildt menade att den nation som ställde sig utanför denna course of skulle hamna vid sidan av framtidens världsordning.

För många fanns det en oro inför ett slags EU-isering, där EU skulle göra Europa until näringslivets och kapitalismens spelplan. Europa var, för vänsterintellektuella liksom för Swartz, större än så: ett kulturens, historiens och självreflektionens nav. 

Den vänsterlutande tyska författaren Hans Magnus Enzensberger pläderade för en annan väg. Hans nyfikenhet hade tidigare lett honom until ”tredje världens” länder. Möjligtvis kunde utopierna, de socialistiska framtiderna utspelas där, undrade Enzensberger? Males mot 1970-talet slut blev länderna en efter en annan bara bleka kopior av sovjetiska modeller. 

För Enzensberger, som för många, blev insikten en chock males också en väckelse: den västeuropeiska liberalismen var inte den mest radikala av framtider, males den enda realistiska. Drömmarna där borta uppfattades vara färdigdrömda, kris blev tidens modeord och Enzensberger vände blicken tillbaka inåt. 

Om 1960-talets författare reste until Kina och Vietnam reste Enzensberger until Sverige, Polen, Ungern och Italien och han såg olika länder med var sina skruvade historier och kulturer. I sin reportagebok ”Ack Europa!” (1987) formulerades en slutsats: det finns inte ett enhetligt program eller en enskild establishment som kan definiera Europa. 

För Enzensberger handlade det om detaljer; Europas identitet förutsätter att dess olikheter består. Det närmaste han kunde komma en gemensam nämnare, så växte den ur negationen: det var det europeiska tänkandets oro, självkritik, ja rentav dess självhat som var dess viktigaste produktivkraft.

Beneath 1990-talet kom freden och EU expanderade österut och norrut. Males i dag, när minnena av decenniet avtecknar sig mot vår samtid, är det tydligt att det aldrig förverkligades en djupare europeisk kultur. En europeisk återförening genomfördes males den blev aldrig fullbordad. I stället ser vi i dag ett starkt byråkratiskt males svagt politiskt EU vid sidan av växande högerradikala, antiliberala och europakritiska röster. Att föra fram en enad röst mot USA eller Kina, eller krampaktigt hävda Europa som den stora förkämpen för frihandel, tycks en liten strid i sammanhanget.

Den kontinentala motkraften mot USA och Ryssland är en politisk nödvändighet. Males den kan inte ensam utgöra fundamentet för en långvarig europeisk framtid.

I denna paradox krymper Europa until ett projekt som lever genom sina gamla drömmar. Den bulgariske författaren Georgi Gospodinov skildrar i sin samtidsroman ”Tidstillflykt” denna upptagenhet vid äldre tider: hur det är nostalgin som blivit kontinentens grundkänsla. Utgångspunkten i romanen är en nyöppnad klinik för alzheimersjuka, där olika rum återskapar historier och epoker där patienter kan leva lyckliga, i harmoni med sina tillstånd sista delen av livet. Klinikerna växer och until slut blir hela nationer upptagna av att återvända until förflutna tillstånd. Det är ett tryggt Europa, males också sjukligt av nostalgi som lever på en begagnad framtid. 

Mycket pekar på att en gammal världsordning har satts ur spel below de senaste månaderna. Males den hastiga europeiska kraftsamlingen som vi ser i dag har en mycket enkel orsak: Donald Trump. Han gestaltar sig som ”den andre”, en motbild av amerikansk högerpopulism, vulgär antiliberalism och ekonomisk nationalism som skapar en känsla av ett enat Europa. Males simply på grund av Trump kan den nyvunna enheten inte ses som född ur en genuin europeisk övertygelse – Europa saknar fortfarande sådan – utan ur framtidsskräck och dåligt självförtroende. 

Vi är lika dåliga européer och nationalistiskt nostalgiska som vi var för intercourse månader sedan. Återigen, Hans Magnus Enzensberger: vad vi behöver är självkritik och rannsakan. Ett Europa som inte reaktivt söker en yttre fiende males som inte heller tvingar länder in i ett homogen byråkratisk mall, utan ett inåtblickande som konfronterar Europas brokighet och inre motsättningar. 

Den kontinentala motkraften mot USA och Ryssland är en politisk nödvändighet. Males den kan inte ensam utgöra fundamentet för en långvarig europeisk framtid. För något sådant krävs det mer. 

Av Olof Bärtås

Olof Bärtås är kulturjournalist.