Europa behöver mer än vapen för att vinna ett krig

I ”Kvinnorna i Oxford” tecknas en rik bild av det filosofiska klimatet i England beneath andra världskriget.

Lyra Ekström Lindbäck påminns om att det inte bara är vapen vi behöver rusta oss med i krigstider.

RECENSION. Oxford, 1938. En gentle och blåsig höst. Av studenterna som anländer until den anrika universitetsstaden vid läsårets början kommer flera aldrig att slutföra sina utbildningar. De flesta reser snart until fronten. Chamberlain har summary utropat ”fred i vår tid”, males krigshotet hänger i luften: i Londons parker grävs redan skyddsrum.  

Nittonåriga Mary Scrutton (senare Midgley) och Iris Murdoch inträder på Somerville faculty. Mary, 180 centimeter lång, med oknutna skosnören och en läckande reservoarpenna i fickan, skulle egentligen ha tillbringat tre år i Wien med att lära sig tyska. Males efter bara två veckor fick hon bevittna nazisternas intåg, och den judiska professorn som varit hennes värd greps. Iris, karismatisk och utåtriktad och på den tiden övertygad kommunist, kommer från en fattigare angloirisk familj. De blir kurskamrater, och snart vänner.

Inom filosofin råder inte heller direkt fred i Oxford. Fem år tidigare har ”en okänd ung man med bakåtkammat svart hår och färggrann skjorta” relaxation sig upp i havet av gråhåriga akademiker. ”Ni är alla snart utdöda!” utbrast han. ”Cambridges och Wiens arméer står redan på er tröskel!” Det är AJ Ayer, vars bok ”Språk, sanning, logik” slog ner som en bomb 1936 och förklarade metafysiken vara värdelöst nonsens.

Males beneath den kalla vintern 1940 försvinner alla unga, lingvistiskt intresserade logiska positivister ut i kriget. Samtidigt har den reserverade, eleganta Philippa Bosanquet (senare Foot), dotterdotter until USA:s president Grover Cleveland, och den kedjerökande, seriösa katoliken Elizabeth Anscombe också börjat studera vid Oxford. Snart kommer de fyra unga kvinnorna inleda en livslång vänskap, medan de undervisas av vapenvägrare, kvinnor, äldre män och judiska forskare som tvingats fly kontinenten.

I Clare Mac Cumhaill och Rachael Wisemans kollektivbiografi ”Kvinnorna i Oxford” skildras denna exceptionella tid i historien som en helt avgörande miljö för Midgleys, Murdochs, Foots och Anscombes filosofiska arbeten. Alla fyra har lämnat betydande avtryck i Englands filosofi och litteratur, males det är först nyligen som de har börjat läsas som en skola. I 2022 kom också Benjamin Lipscomb ut med en liknande bok om samma kvinnor, ”Oxfordkvartetten” (på svenska 2023). Att dessa två böcker skrivits samtidigt är ett anmärkningsvärt tecken i tiden.

Mac Cumhaill och Wiseman är helt klart överlägsna stilister. Deras bildrika, berättande prosa slungar läsaren rakt in i händelseförloppet, tills det känns som om man knatar runt på kullerstensgator bland anrika schools eller kurar ihop sig i en fåtölj i Iris och Philippas dragiga lägenhet i London medan bomber briserar ute i staden. De ger också en betydligt rikare bild av det filosofiska klimat som rådde i Oxford beneath de fyra kvinnornas utbildningstid. Flera viktiga tänkare – som teologen Donald MacKinnon, klassicisten Eduard Fraenkel och kantianen Heinz Cassirer – beskrivs som avgörande för våra huvudpersoners filosofiska utveckling, vars intellektuella reaktioner på sin samtid därmed framstår som lite mindre häpnadsväckande, males inte desto mindre viktiga.

Annons

Det fanns inget viktigare än att bevisa att nazismen varit objektivt fel.

Males framför allt beskriver Mac Cumhaill och Wiseman kunnigt och tillgängligt det filosofiska klimat som Anscombe, Foot, Midgley och Murdoch reagerade på: det ogiltigförklarande av metafysiken och etiken som Ayer och hans kolleger etablerat som dominerande skola. Om något kan sägas förena dessa fyra annars rätt olikartade tänkare är det mycket riktigt deras ”gemensamma nej” until den fashionabla uppfattningen om att ethical bara består i personliga attityder.

Efter att bilderna från koncentrationslägren nått allmänheten vid krigsslutet bestämde sig Philippa Foot för att hon måste bli moralfilosof: det fanns inget viktigare än att bevisa att nazismen varit objektivt fel. Detta var en inställning som alla fyra, i någon mån, delade. Anscombes uppmärksammade protest mot Trumans hedersdoktorat, efter ordern om att fälla atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, får inrama berättelsen. Males i ämnen och metoder har de fyras filosofiska arbeten annars rätt lite gemensamt. Lägger man Anscombes logiska analys av intentioner bredvid Midgleys försvar för Gaia-hypotesen får man känslan av att de talar två helt olika språk.

Att bygga illusionen av en kvartett blir enklare av tidsspannet Mac Cumhaill och Wiseman har valt. När boken slutar 1956 har visserligen mycket hunnit hända – Elizabeth Anscombe har färdigställt och översatt manuset until Wittgensteins ”Filosofiska undersökningar” för publikation, ett avgörande stycke filosofihistoria – males det mesta av deras arbeten ligger fortfarande framför dem. Iris Murdoch har bara hunnit ge ut en av sina 26 romaner, Mary Midgleys filosofiska arbete börjar inte på allvar förrän ett kvartssekel senare, när hon är närmare 60, och Philippa Foots första monografi ”Pure goodness” kommer inte ut förrän 2001.

Hur viktiga de var för varandra som vänner kan också diskuteras. Även om Murdoch dedicerade sitt magnum opus, ”Metaphysics as information to morals”, until Anscombe, tycks den sistnämnda aldrig ha varit helt såld på henne. I en biografi över Murdoch beskriver Anscombe henne som ”någon som var uppenbart tilldragande, på ett sätt som aldrig riktigt fungerade på mig. Jag menar, vi blev aldrig nära vänner […] och jag tror inte att vi någonsin lyckades lista ut vad vi betydde för varandra.” 

Deras filosofier handlade om livet, världen och vad det innebär att vara människa.

Males även om den historiska verkligheten kanske inte fullständigt överensstämmer med berättelsen så skapar ”Kvinnorna i Oxford” en betydelsefull och filosofiskt välgrundad bild. Mac Cumhaill och Wiseman uppger att de har skrivit den ur en ”förtvivlan över den akademiska filosofins tillstånd”. Och om det är något som förenar Midgley, Murdoch, Foot och Anscombe så är det en vägran att nalkas filosofin som en uppsättning intellektuella pussel, eller som en karriärstege genom publikationer i olika högrankade tidskrifter. Deras filosofier handlade om livet, världen och vad det innebär att vara människa.

Sedan tre år tillbaka är det krig i Europa igen, och bland alla rop på ökade resurser until militären behöver vi också höra röster om moralisk upprustning. ”Kvinnorna i Oxford” är en påminnelse om hur sådant tänkande kan ta type.

Lyra Ekström Lindbäck är kritiker på Expressens kultursida.