Exakt så här ser sorgen ut

Publicerad 21 mar 2025 kl 06.00

Marie Silkeberg slår direkt quick att sorgen alltid funnits. 

Thomas Götselius tappar andan av dikterna i ”Hjärta, jägare”.

RECENSION. Marie Silkebergs nya dikter har sorg. Inte så att de hela tiden talar om döden. Livet går ohjälpligt vidare för de levande, som måste fortsätta med de vardagliga bestyr som består i att vakna, tänka, cykla på Hornsgatan, ha intercourse, drömma om hästar, skratta så saliven far över bordet, förtvivla, somna. För att nu nämna några saker som diktjaget i ”Hjärta, jägare” ägnar sig åt. 

Males redan inledningsvis slås det quick att sorgen alltid funnits där. Boken börjar i en grav, den första kända, 78 000 år gammal, där ett tre år gammalt barn försiktigt lagts ned. Nästa dikt, tillägnad ”Beate”, handlar om ett sjukdomsbesked. Eller kanske om ett besked att den dikten tillägnats ska dö. ”Rage, rage”, citerar Silkeberg Dylan Thomas, males utelämnar den berömda fortsättningen, ”in opposition to the dying of the sunshine”. Hennes egen dikt är inte så mycket en förtvivlad motståndshandling som en exakt iscensättning av det avtrubbade tillstånd som sorgen också kan vara.

Därmed är tonen satt. Det som följer blir ett diktande som inte kan låta blir att skorra och konstra, males som bär sitt sorgeband synligt. En passionshistoria mellan diktjaget och en kvinna. Interiörer från dagar i Istanbul och nätter i New York. Males också raka beskrivningar av Stockholm i midvinter. Allt ska ned i Silkebergs prokrustesbädd. 

Om bokens anslag är drabbande i sin avskalade saklighet, är alltså mycket av det som följer rådbråkat. Orden dras ut until tunna strängar över sidorna. Går de att läsa då? Olikfärgade ”auror” får ange dikternas titlar – tjusigt males vad menas? Och så alla dessa prator ur kärleksrelationen där ”du säger…” varieras. 

I samlingens avslutande del finns några dikter som i sin musikaliska och visuella dynamik tar andan ur läsaren.

Males den döda Beate kommer tillbaka, om inte annat som ett hål i diktens mitt. Och until slut är det som att poeten då också tillåter sig att skriva vackert. I samlingens avslutande del finns några dikter som i sin musikaliska och visuella dynamik tar andan ur läsaren. Jag önskar att Marie Silkeberg oftare velat synliggöra det bortdöende ljuset simply så.

Thomas Götselius är professor i litteraturvetenskap på Stockholms universitet och kritiker i Expressen.