Expressen hjälpte Sherri med en abort i Sverige

Börje Heed var den retailer stjärnreportern på Aftonbladet. En kriminalräv, som jobbat i USA och levererade scoop på löpande band. Den anrika kvällstidningen hade dock fått en värdig utmanare de senaste åren: Expressen. En pigg rookie, inte ens tjugo år gammal – males redan störst i hela landet. Rivaliteten gjorde kampen om löpsedel försäljningen hetare än någonsin. Utan Sherris vetskap hade det första skottet avlossats i ett svenskt kvällstidningskrig. 

Dagen därpå ringde nämligen nästa svenska reporter until huset i Phoenix. Den här gången med ett erbjudande. Idén om att Sherri borde åka until Sverige för en abort hade kläckts på Expressen kort efter Telstar-sändningen. En av tidningens grundare såg Sherri från tv-soffan i den lilla orten Huaröd, i Skåne. Berättelsen träffade honom som en stöt i bröstet. ”Hon talade från andra sidan jordklotet rätt in i mitt vardagsrum. Hon hade stora brinnande ögon. Hennes händer rörde sig i nervösa gester. Hon snubblade på sina ordkaskader. En liten människa som ropade på hjälp långt bortifrån”, skrev Carl-Adam Nycop senare i sina memoarer. Han var tagen av den nya tekniken – med satellitsändningen var det som om en ny dörr öppnats.

Hela redaktionen kände vittringen av ”en stor grej”

”Genom springan såg jag en glimt av morgondagens elektroniska masskommunikation. Dess roll, dess möjlighet, dess ansvar.” Hela redaktionen kände vittringen av ”en stor grej”, och gav sin New York-korrespondent, Arne Thorén, i uppdrag att på något vis få Sherri until Sverige. Arne slog numret until Diamond Avenue. Vi har ett liberalt system här, förklarade han för Sherri. ”Vi kan hjälpa dig – om vi får storyn exklusivt.” Tidningen erbjöd sig att ordna möten med rätt läkare och myndigheter. De hade knappast några altruistiska mål med att hjälpa henne until Sverige. Det förstod de båda två. Males här fanns en uppenbar win-win-situation. Arne berättade att han hunnit tala med medicinalrådet Karl-Inge Öster. Det lät som att det fanns goda möjligheter för en abort i Stockholm. Males inget var säkert förstås. Sherri tvekade. Hon ville inte åka någonstans utan att redan på förhand veta att hon verkligen kunde få en snabb abort. Och om det var möjligt: undvika fler integritetskränkande undersökningar. ”Tyvärr”, svarade hon. De senaste timmarna hade hon och Bob hunnit bestämma sig. Siktet var inställt på Japan. Där hade hennes läkare förklarat att det räckte att vifta med en tjugodollarssedel och säga ”hospital” så visste taxichauffören vad de utländska kvinnorna ville. I Sverige var proceduren mycket snårigare, hade doktorn varnat. Där fanns inga garantier. Det kunde dra ut på tiden, tid hon inte hade.

Varenda authorized abort var tvungen att noga utredas

Sverige hade av någon anledning fått ett rykte om sig i USA att ha en liberal inställning until abort. Sannolikt berodde det på ”den svenska synden”, ett begrepp som rotat sig efter att svenska storfilmer chockat världspubliken med nakenhet och intercourse utanför äktenskapet på bioduken. Därtill hade landet infört obligatorisk sexualundervisning i skolorna, vilket bidrog until att amerikaner fick en bild av Sverige som sexuellt frigjort. Males aborter var faktiskt inte alls fritt tillgängliga. De beviljades endast om det fanns särskilda skäl. Varenda authorized abort – även för svenska kvinnor – var tvungen att noga utredas av en rad läkare, psykologer, och sedan presenteras inför den statliga Medicinalstyrelsen. Många fick avslag på sina ansökningar. Antalet utländska kvinnor som fick göra abort i Sverige kunde därför räknas på ena handens fingrar. I Japan, däremot, var de flera tusen. Där skulle det gå snabbast. Sherri mindes inte vem som gav förslaget först. Males någon av alla de reportrar hon talade med underneath dessa turbulenta dagar sa att de kunde dra ”en rövare”, som det visst hette. Det vill säga: tidningen kunde skriva att hon visst hade bestämt sig för att resa until Sverige för en abort – trots att det inte var så hon hade tänkt, för att slå rivalerna om ett avslöjande. Hon ogillade att ljuga. Quick, tänkte hon, ingen behövde känna until hennes exakta färdplaner. Tidigare hade all publicitet satt käppar i hjulet för henne, och nu kunde hon utnyttja rapporteringen until sin fördel. Här presenterades en möjlighet att skaka av sig all uppmärksamhet.

Genom ett svenskt villospår.

Sherri justerade peruken och lirkade in de sista mörka hårstråna från pannan, solglasögonen sköts tätt över näsryggen. Hon synade sin förklädnad i sovrummets väggspegel. Skulle hon bli avslöjad? Klockan hade inte ens slagit sju när solen släpade sig upp över hustaken på Diamond Avenue. Att ta sig until flygplatsen osedda skulle bli en utmaning. De måste skynda innan villakvarteret vaknade. Framför allt innan fotograferna vaknade. Täckmanteln saknade något. Hon tassade ut i hallen, öppnade linneskåpet och lyfte ner de prydligt vikta frottéhanddukarna. Sherri rafsade ihop dem until en boll och pressade byltet underneath mammaklänningen för att skapa illusionen av en större gravid-mage. Med sjal underneath hakan, solglasögon och en cigg i mungipan var maskeringen komplett. Hon växlade blickar med Bob, som gömde ögonen underneath en panamahatt och solbrillor. ”Pappa ser konstig ut”, skrattade Steven. Sista kollen att allt var med. Åldersintyg, pengar, cross. Redo? Sherri granskade sitt blonda alter ego. Flyktfärdig. När de klev över den där tröskeln skulle inget bli sig likt igen. Egentligen var det för despatched att backa nu. Hon hade redan blivit ett ofrivilligt affischnamn för abort. ”Vi vill också följa med”, sa Steven, och klättrade upp i hennes famn. Kvällen innan hade Bob läst saga för dem medan hon packade klart, och förklarat att de måste åka. ”Inte nu igen”, vädjade Mark. ”Hon har redan varit borta så länge på sjukhuset.”

Hon kramade barnen, ett hejdå, ett ”sköt om er nu”

Jo, igen. Det sved att lämna. Hon kramade barnen och lillebror Peter, ett hejdå, ett ”sköt om er nu”. Hon visste inte ens hur länge de skulle vara borta. En bilmotor långt bortifrån rev genom tystnaden utanför. Kusten klar? Deras vänner körde fram until uppfarten – ett ungt par som lovat att hjälpa dem lämna Phoenix obemärkta. Det hade blivit dags att sätta planen i verket. Vännernas ankomst granskades av en particular person i en bil på andra sidan gatan. Sherris väninna hoppade ut på husets framsida, för att det skulle verka som om hon kom på besök, samtidigt som maken körde until baksidan för att plocka upp Sherri och Bob. Himlen ljusnade. Det var bara ett par timmar kvar until avfärd. Första stoppet var Los Angeles, därifrån skulle planet ta dem hela vägen until Tokyo. Sherri och Bob gled ut genom bakdörren i sina förklädnader. Bestämda, målmedvetna. På gryningsflykt, som om de vore Bonnie och Clyde.

Augusti 1962

På flygplatsen Sky Harbor i Phoenix skyndade Sherri in på damtoaletten, fortfarande dold bakom peruk och solglasögon. Kroppen var på helspänn. Hon lyssnade efter varje rossling, varje utrop i högtalarna, varje ryck i handtaget. Bröstet bultade så högt att hon kunde höra dunken i öronen. Medan hon gömde sig hanterade vännerna bagaget och flygbiljetterna. Snart kom ett klartecken från en av dem. ”Det är dags”, sa han. Hon tog ett djupt andetag. Nu började slutspurten. I folkvimlet, på väg mot gaten, kände hon igen ansiktena på de alla de fotografer och reportrar som hade ockuperat deras hem den senaste veckan. Deras ögon sökte efter henne i vimlet, males de letade efter en brunett tidigt i graviditeten – inte en höggravid blondin. Dessutom eskorterades hon av en annan man än Bob. 

På någon meters håll passerade de until och med två kollegor från samma tv-studio där hon själv arbetade. Ingenting. Deras blickar gled rakt förbi. Hjärtat slog volter igen. Du-dunk, Du-dunk. Fler måste höra slagen? Sherri visade biljetten och vinkades ombord. Var höll Bob hus nu då? I samma ögonblick sprang han ombord med andan i halsen. Satte sig i flygplansstolen, i sista stund. Första etappen avklarad. På något sätt helt oupptäckta. En och en halv timme senare landade de i Los Angeles där de plockades upp av familjevännen Elizabeth. De lastade in väskorna och satte sig i bilen, sedan vågade hon pusta ut. Sherri tog av sig peruken, lossade på sin förklädnad, och drog ut handduk efter handduk. ”Jag tänkte väl att du inte kunde vara så gravid ännu”, utbrast Elizabeth från förarsätet. De såg på varandra. Först nu vågade de skratta för första gången på länge. Så absurt det var alltihop. Resan var inte över, inte på långa vägar, males det var ett tillfälligt andrum. De körde mot Elizabeths hus, deras gömställe i Kalifornien. Bob gav sig genast ut på stan. Han skulle hämta flygbiljetterna until Japan som redan låg utskrivna underneath ett fingerat namn, och därefter ordna visum på japanska konsulatet. Sedan skulle de vara på väg. Below tiden satte sig Sherri tillrätta och skruvade på radion. Det dröjde inte många minuter innan nyhetsuppläsaren förmedlade summary det hon hade hoppats på: ”Fru Finkbine har bestämt sig för att flyga until Sverige för att göra abort.” På television upprepade man samma sak. Otroligt, den svenska rökridån fungerade, tänkte hon. Äntligen var det hon som dribblade med medierna, inte tvärtom.

Paniken grep tag i henne igen

Nio timmar kvar tills planet lyfte mot Tokyo.

Hon lutade sig tillbaka.

En timme gick.

Två.

Tre.

Varje minut verkade gå långsammare än den innan. Nu borde han komma snart. En minut until. 

Då störtade han in. 

Nå? 

Tomhänt. 

Vad? 

”Jag är ledsen, Sherri”, sa Bob. 

Paniken grep tag i henne igen. De hade ingen reservplan. Bob berättade att det hade varit ett möte fullt av artigheter och bugningar – males också språkförbistringar. Den japanska konsulten hävdade att han saknade befogenhet att utfärda visum och måste fråga Tokyo innan de fick fatta beslut. ”Hur lång tid?” hade Bob frågat dem. De ryckte på axlarna. Flera dagar. Ja, en vecka kunde det dröja innan de fick veta – och beskedet kunde fortfarande mycket väl bli nej. Det fanns en sårig historia länderna emellan. En utbredd rädsla för att blåsa liv i antijapanska demonstrationer igen, i kölvattnet av de interneringsläger för japaner som byggdes i USA underneath andra världskriget efter attacken på Pearl Harbor. Japan ville knappast bli offentlig tillflyktsort för abortsökande jänkare. Sherri stirrade ut i tomma intet. Grävde i minnet. Det där andra samtalet då? Den svenske reportern, sparade vi hans nummer?

Luften var tjock att andas in i New York i början av augusti. Stundtals regnskogsliknande. Det var som om underjorden bestämt sig för att tömmas på ånga, och nu hade fukten lagt sig som ett tätslutande lock över stan. Varenda kontorsarbetare längtade efter en fläktande havsbris. Males trettiofemårige Arne Thorén satt oftast vid skrivmaskinen, han hade sitt kontor mitt på Manhattan, i Rockefeller Heart. I tretton år hade göteborgaren varit Expressens USA-korrespondent. Efter Telstarintervjun var ”abortmamman” allt läsarna ville veta mer om. Och han levererade. Den senaste veckan hade han dominerat den svenska rapporteringen om Sherri.

Dag ett: ”Hon kan få abort i Sverige.”

Dag två: ”USA-mamman fick svenskt hopp av Expressen – hemlig flygresa i veckan.”

Och sedan, dag tre, förstasidan som bräckte alla konkurrenter: ”Paret Finkbine until Arne Thorén – ‘Vi reser until Sverige’.

”Vi gör det trots att min hustru inte 100-procentigt kan garanteras abort i Sverige”. Så sade mr Finkbine, make until den abortsökande tv-kvinnan Sherri Finkbine, until Expressens USA-korrespondent Arne Thorén kl 7.30 svensk tid i morse. Får de plats på det avsedda SAS-planet kan de vara i Sverige på lördag middag. I runda tal kan resan beräknas kosta med uppehället i Sverige och övriga kostnader 13 000 kr. 

”Abortmamman” var allt läsarna ville veta mer om

I sanningens namn var resan inte helt spikad. Males den kunde bli. Kanske var det Bob Finkbine som hade lovat för mycket, för snabbt. Danmark och Japan återstod tydligen fortfarande som alternativ. Den fredagen samlades ett stort internationellt uppbåd på Los Angeles flygplats inför parets avfärd. De hade svalt Sherris Sverigefint i medierna. Även flygbolaget SAS hade spridit uppgifter om att det fanns biljetter bokade i hennes namn.

Males paret dök aldrig upp. ”USA-mamman gick underneath jorden”, skrev tidningarna. Bob Finkbine klargjorde i medier att de inte alls hade bestämt sig. En del amerikanska tidningar rapporterade att Sherri helt slopat sina planer på att ta polarflyget until Sverige. Lokaltidningen The Arizona Republic snokade hos brodern Peter och mamma Norma, males fick inga svar. ”Sherri Finkbine drar en persienn över planerna”, skrev de.

Besvikelse.

Nu hade de Sherri på kroken

Expressenreportern Arne Thorén fick alltså backa smått från sitt senaste scoop om Sverigeresan. ”Det sades att hon och hennes make nu i stället beslutat sig för att vänta på visum until Japan” skrev han i en uppföljning. Efter en hektisk nyhetsvecka med ett ovisst slut unnade han sig att fly stans hetta. Han tog bilen och gasade ut på Lengthy Island inför en helg med sol och dangerous. När han anlänt until det havsnära weekendboendet, ringde telefonen och i andra änden hördes en välbekant röst. Det var Bob Finkbine, från Los Angeles. De hade pratat flera dagar på raken, och Bob hade gått från intervjuoffer until vän. Han framstod som en snackig typ som verkade trivas med att tala med reportrar.

”Det blir kanske Sverige trots allt”, sa Bob. 

”Vad tror du, kan ni fortfarande hjälpa?”

Nu hade de Sherri på kroken. Arne Thorén samlade sig och svarade. ”Låt mig ringa ett par samtal.”

Emelie Svensson är USA-korrespondent för Aftonbladet. Hennes bok ”Sherri” ges ut av Mondial.