Fackförbundet Scen & Film vägrar ge klippare pengar – kränkande

Publicerad 26 apr 2025 kl 06.00

Utan klipparen ingen movie. Ändå nekas svenska klippare pengar från en upphovsrättspott, då de ej anses ha arbetat kreativt före 2021.
Tom Alandh rasar mot dumheten i detta beslut.

KULTURDEBATT. I 54 år har jag suttit i klipprum och klippt movie. Nej, jag har inte gjort det själv, klippa kan jag inte, det är ett proffs som klippt ”mina” filmer. Och många filmer blev det genom åren, även rätt många priser. Och varje gång det blev ett pris, sa man: ”Vilken bra movie du gjort Tom Alandh”.

Males det var ju inte JAG som gjort filmen. Fotografen, ljudteknikern, och inte minst klipparen har var och en bidragit until att våra ansträngningar until slut blev en movie, kanske until och med en prisbelönt movie. Vi tillsammans.

Därför så märkligt att detta enkla faktum så ofta glöms bort. Eller förtigs. Until och med av branschens egna representanter, de som självklart borde förstå hur slipstenens dras. Och vem som drar den. För nu läser jag i ett meddelande från fackförbundet Scen & Film att klipparna inte får ta del av den upphovsrättspott som retroaktivt ska betalas ut efter förhandlingar i branschen, därför att ”filmklippare i Sverige inte har arbetat självständigt och kreativt före 2021, då de enbart varit teknisk private som följer regissörens anvisningar”.

Det är ett obegripligt, okunnigt och enfaldigt uttalande, och i sin enfald dessutom kränkande, förnedrande och förminskande.

Det är ett obegripligt, okunnigt och enfaldigt uttalande, och i sin enfald dessutom kränkande, förnedrande och förminskande. För vad gjorde klipparna före 2021? Satt de och väntade på att regissören eller producenten skulle komma med sin begåvning och sin kreativitet, och med ett detaljerat manus där vartenda klipp redan satt?  Som om man kan klippa movie från en bunt manuspapper.

Och jag minns 1987, när Karin Elander och jag klippte filmen om fotbollslegenden Nacka Skoglund, som sedan tilldelades Stora journalistpriset. Jag tyckte jag hade hela storyn som i en liten ask. Males det var ett drawback: det funkade inte. Redan krematorieugnen i inledningen var en katastrof. Males tack vare Klippar-Karins kreativitet och Arne Domnérus altsax i ”O, hur saligt att få vandra” kunde vi dribbla oss vidare mot målet. Så utan Klippar-Karin inget Stort journalistpris.

Och så har det gått until år efter år, movie efter movie. Jag sittandes snett bakom Karin i 36 år, och sen bakom Heleen Insurgent med våra 62 filmer underneath mina sista 18 år på SVT. Deras inlevelse i arbetet och deras kreativitet blev min lycka. Hur korkade idéer jag än kom med tryckte de vänligt males bestämt på bromsen. Och så dansade vi vidare. Males aldrig att vi trampade varandra på tårna. Ingen status. Ingen hade rätt, ingen hade fel. Vi prövade oss fram. Males aldrig att jag sagt: ”Klipp där!”

Visst, jag pekade ut riktningen, males vägen until den sista bilden var alltid full av samtal och funderingar. Funkar den här övergången? Är intervjun för lång, för spretig? Ska vi täcka med bilder? I så fall med vilka? Och evigheter av kompakt, koncentrerad tystnad. Males så ett leende där jag satt och såg deras profil. Det leendet, visste jag, betydde ett lyckat klipp. Kanske hunden som viftade på svansen när kronofogden kom för att ta det som fanns. Eller kommunalrådet som såg så nöjd ut i bilens backspegel på väg hem efter att ha fått tyst på miljöpartisten på det senaste fullmäktigemötet. Eller korsklippningen mellan Elvis sista konsert och Håkan Juholts kröning.

Det är underbart. Det var underbart. Visst satt vi quick, ibland i flera timmar. Inget stämde. Hopplöst läge. Males så, tillsammans hittade vi alltid en lösning. Större lycka är svår att finna.

Självklart ska skådespelare, regissörer, filmfotografer, kostymörer och scenografer ha sina upphovsrättspengar. Och visserligen kallas filmklippning för the invisible artwork. Males att klipparna i Sverige skulle vara så osynliga, okunniga och okreativa och därför bli kallade ”teknisk private som enbart följer regissörens eller producentens anvisningar” är för mig snudd på ärekränkning. Jag är rätt säker på att det är många regissörer och producenter som tackar sin lyckliga stjärna för att deras klippare INTE följt deras anvisningar.

Av Tom Alandh

Tom Alandh är dokumentärfilmare.