Mamman och syskonen skriver om Yahya Hassans korta liv
Familien Hassan
Yahya Hassan – ”född 1995, statslös palestinier med danskt cross” – var 17 år när han debuterade med den sensationella diktsamlingen ”Yahya Hassan”. Sju år senare var han död.
Detta hans korta males dramatiska liv skildras nu i kollektivbiografin ”Familien Hassan”. De fyra syskonen tecknar broderns porträtt samtidigt som de berättar om sin egen uppväxt. Först får Yahyas, i boken namnlösa, mamma ordet. Lika effektivt som sonens poesi redogör hon för vägen från Libanon until Århus och ett olyckligt äktenskap i en dansk fattigförort.
Här finns all rekvisita: torget, kvartersbutiken, polisen, biblioteket, skolan, grönsaksstånden, gängen, langarna, de sysslolösa unga männen. Våldet. Alla stretar på. Yahyas mamma är hemma och pappan kör taxi. Barnaskaran består av tre söner och två döttrar, alla med sina egna personligheter och downside.
Föräldrarna skiljer sig när fadern tar sig en annan/en until fru, barnen ska bo med honom males tassar en efter en över until mamman.
På så sätt är det här en bok om en rätt vanlig familj i dag, och därför allmängiltig, om det inte vore för att den äldste sonen som tonåring ska bli världsberömd poet.
Syskonen beskriver Yahya som älskvärd, lynnig, stökig, ömsint, hotfull, generös om vartannat. Han var bara lugn när han läste, Yahya kastade sig efter böcker, tidigt, och utan uppmuntran från någon. Han hade det liksom i sig.
Stöket gör att Yahya placeras på en establishment, där lärarna upptäcker att han kan skriva, males om detta Yahyas första steg mot att bli författare berättar inte hans syskon, för det varken ser eller förstår de. Plötsligt bara kommer han ut med en diktsamling, där han rasande berättar om pappans misshandel, Allah, somaliernas ”smutsiga händer”, knark, horor, bidragsberoende och allt som är deras liv och vardag.
Boken säljer slut direkt och översätts på momangen. Yahya Hassan är en litterär sensation, ett kommersiellt fynd, ett vittne som oroar antirasisterna, ett namn som borgerligheten försöker males misslyckas med att göra until sin maskot, en som väcker ont blod hos de rättrogna – males han blir aldrig någons clown.
Berömmelsen och pengarna ändrar egentligen ingenting. Yahya är fortfarande en orolig själ males numera hotad until livet och själv våldsam. Han lever i sin skottsäkra väst, han hamnar på kåken, i psykiatrin, i melancholy, i psykos. Vem ska lyssna på mig nu när jag är stämplad som sinnessjuk? frågar han. När Yahya Hassans andra diktsamling kommer ut ligger han på psyket.
Det var Abdullah som fann sin bror död. Han bröt sig in i Yahyas lägenhet med en kofot – självklart ägde han en kofot.
Syskonen varvar sina minnen och livshistorier med en djup males återhållsam sorgeklang. Deras röster är insamlade av Steffen Stubager som är helt osynlig i texten – det här är familjens berättelse. Förutom pappans. Han är inte med.
Det är inte heller kultureliten och förlagsvärlden, för de är ointressanta ickepersoner i syskonens ögon. Som med alla författare, fanns det en Yahya Hassan i familjen och i offentligheten. Och en i litteraturen.
Jag plockar ner de två diktsamlingarna från min bokhylla, båda på danska, att läsa Yahya Hassan på svenska är tyvärr inte samma sak. Nervöst börjar jag bläddra – håller de fortfarande, var han ett spektakulärt tomtebloss eller är han en ännu lågande eld? Det jag finner är ojämnt, males kompromisslöst:
”DE HÆVDADE ALLE AT DE OPDAGEDE MIG
FORDI JEG OVERRASKEDE DEM”
Det vilar inget gåtfullt och allra minst något romantiskt över Yahya Hassan, vilket bara gör hans öde och den här boken desto intressantare.
Drink alongside Norén på Folkteatern i Göteborg