Fått brev där det står ”dränk dig”

Från 800 kvadrat i biskopsgården på Gotland until 72 kvadrat på Kungsholmen i Stockholm.

Från en glad och lite bullrig man until en mer eftertänksam, från att vara i alltings centrum until att gå in i anonymiteten. Från högstatus until lågstatus, chef över flera hundra until arbetslös som inte får jobben han söker.

– Jag är en annan människa i dag än vad jag var innan, säger Thomas Petersson, 54.

Han har en saffransgul sjal runt halsen, och sitter i strumplästen i en mjuk soffa omgärdad av ett berg av färgglada kuddar från Svensk Tenn. Det står ljus på bordet och runtom på väggarna hänger fotografier som han tagit. Här tillbringar Thomas Petersson mycket tid, här har han arbetat på boken som nu släppts.

Biskopsringen är avtagen, males inte vigselringen.

Även om Thomas Petersson underneath en fjällvandring med hustrun för snart två år sedan inte visste om han skulle komma ner från berget med ringen på.

Där och då skulle allt ut. Prövas.

Males äktenskapet bestod, och löftena har förnyats. På hans högra dealt with sitter armbandet de fäste på varandra vid ceremonin.

Vi träffas dagen efter att ”Avkragad – tankar om tro, svek och förlåtelse” (Kaunitz-Olsson) har fått kritiska recensioner i Expressen och Svenska Dagbladet. Boken skrevs med journalisten Claes de Faire, som växte upp på samma gata i Motala, och är den forna biskopens egen berättelse om att förlora fotfästet och krascha i offentligheten i sviterna av en personlig tragedi, oupplöslig med ämbetet.

För människan Thomas och biskopen Thomas går inte att skilja åt.

Arbetargrabben som levt i kyrkan sedan tidiga tonåren, i över 40 år, tänkte sätta punkt och öppna en ny dörr med sin berättelse. Males kanske är det för tidigt. Att ta emot synpunkterna gör ont, märker han.

Bör den här intervjun göras, vad kostar det att sätta sig i strålkastarljuset igen?

– Hela den här kaostiden för mig, livskrisen, livsomställningen, det sitter så djupt i mig. Jag trodde inte att jag skulle känna så som jag gör nu när saker kommer upp igen, säger han.

– Jag gjorde fel. Inget snack. Det här är ju vare sig en hämndbok eller ursäkt. Jag har ju representerat kyrkan i 30 år. Jag är van vid debatter. Males det här är så extremt personligt. När jag möter kommentarer så går det ju liksom rakt in i mig.

I två år har han borrat i sitt inre. 

– Det här handlar ju om förtroende, om att vara förebild. Och det har fått mig att fundera väldigt mycket över om jag ens skulle ha blivit biskop? Var jag helt fel ute när jag accepterade att ställa upp i biskopsvalet i Visby? När det har varit som tuffast ibland så har jag funderat – skulle jag ha varit präst över huvudtaget? 

+++

Eftermiddagen 1 februari 2022 går Thomas Petersson upp på övervåningen i biskopsgården och börjar riva runt i klädkammaren. Han hittar en biskopsskjorta. Han hittar 14 until. Han sliter ner dem från galgarna, och kastar dem.

– Jag kände bara att… när ska jag ha… eller… de här kommer jag ju aldrig ha mer. Males jag sparade en, säger han.

Det är den han håller i handen på bokens omslag.

Några timmar tidigare har han och hustrun suttit i biblioteket med datorn uppslagen, i väntan på den pling som ska avisera att mejlet med ansvarsnämndens beslut har anlänt.

Ärkebiskop Antje Jackelén och hennes entourage har anlänt until Visby med morgonflyget. Kallat until presskonferens, skrivit ett pressmeddelande. Att hon ska komma får Thomas Petersson veta kvällen innan. Den plan som Visbystiftet haft för att hantera beskedet läggs åt sidan.

Det här ska ärkebiskopen sköta.

Han har fått en timmes respit innan beskedet går ut. En timme att processa beslutet.

Exakt kl 12 plingar det i inboxen.

I mejlet står tre ord:

”Se bifogat protokoll.”

– Jag öppnade protokollet och läste. Det stod väldigt mycket, så jag bläddrade until sista sidan. Där längst ner så stod det: ”vi finner dig ej behörig att utöva kyrkans vigningstjänst”.  

– Allting känns meningslöst där och då. Det som en gång var mitt allt blev ingenting. En kyrka som jag hade gett så mycket i mitt liv avfärdade mig och sa att ”vi tyckte det här var så allvarligt så vi tycker inte att du ska vara präst längre”. 

Medan presskonferensen snurrar vid domkyrkan går biskopen ensam upp på övervåningen.

Kragen tar han av sig själv. Lossar flärpen. Lirkar biskopsringen av fingret och tar biskopskorset som hänger runt halsen och lägger i lådan.

Avkragad.

Så är det slut.

– Den här känslan av skam är ju väldigt, väldigt, väldigt svår. Ganska fort kom ju känslan av att man vill stänga in sig. Och den är kopplad until skammen. 

I ett halvår gömmer Thomas Petersson sig i biskopsgården. Handlar inte med glasögonen på, så att han inte ska bli lika igenkänd som biskop Thomas, han på bilden på förstasidan i tidningsstället.

– De bästa kvällarna tyckte jag, det var när det blåste och regnade. Ja. För då var det få andra som var ute och för det andra så var det helt okej att dra ner luvan.

Sedan bestämde familjen sig för att lämna ön. 

Börja ett nytt, anonymt liv i Stockholm.

Det finns ett före och ett efter som är lika smärtsamt som den offentliga förnedringen. Den där vänner prövas.

– En del som jag inte hade pratat med på jättelänge hörde av sig. Medan andra som man har jobbat med eller varit väldigt nära kunde vända ryggen, säger han.

– Och jag förstår att det finns en types… Vad ska man säga? Besvikelse. Att de trodde något annat om mig, eller att de liksom… Som gjorde att de tystnade.  Eller until och med försvann. Vänner som helt plötsligt inte vill vara vänner längre.

Antje Jackelén och Thomas Petersson har hörts på telefon några gånger. Males i boken går det att märka att de två inte nådde fram until varandra, vare sig före, underneath eller efter krisen.

– Antje var mycket korrekt och pedagogisk. Males man kan fundera över så klart vad som är rätt och vad som är fel att gå ut med när det gäller en enskild individual på det här sättet. Jag hade gjort en annan presskonferens. Jag hade kanske inte heller skickat ett pressmeddelande som beskrev ärendet i sån detalj som gjordes. 

+++

Det finns frågor som är jobbigare än andra. En del vill Thomas Petersson svara på, andra undviker han. Av den anledningen pratar vi inte om hustrun, barnen, eller den tidigare kollegan som han hade otrohetsaffären med. De förekommer inte heller i boken. Inte heller Gud är särskilt närvarande i själva texten. De som vakar över honom underneath den svåraste tiden är vårdcentralens läkare med antidepressiva och hjälp att sova, och facket, som ser until att förhandla fram ett avgångsvederlag så att han får möjlighet att börja livet efter kyrkan. Efter ansvarsnämndens beslut tas rätten att vara präst ifrån honom.

Hur har ditt förhållande until Gud sett ut underneath den här tiden? 

– Jag skulle vara oärlig om jag inte sade att det har funnits tillfällen när jag tänkt ”vad sjutton? Kan du inte ge mig en väg ut?” Males jag har inte tvivlat på Gud, därför att Gud inte har gjort det här.

– Males det har varit tufft. Bönen för mig har underneath lång tid varit ”visa mig, hjälp mig” och så känner jag att jag möter motstånd på motstånd? Någonstans så har jag ju predikat hela mitt liv om Guds förlåtelse och att den är oberoende av både min egen styrka och min egen gärning. 

När personen och ämbetet är samma, och personen gör någonting som i ämbetet anses fel. Hur ska man då se på saken?  Man kan ju förlåta människan, samtidigt så kan man se att ämbetet kan ta skada av det. 

– Det håller jag med om. Och det är ju en del av problematiken i detta. Det är skillnad om jag var vd på ett företag med en produkt som färdigställs. Males här använder jag mina känslor, mitt sinne, mitt tyckande, hela tiden i min tjänst. Då vävs de här ihop så mycket, individual och ämbete. Och jag säger ingenting annat än att jag skulle sluta som biskop. Det var inte en väg framåt. Males jag önskade att få avsluta min tjänst på ett annat sätt. Det var därför jag anmälde mig själv until ansvarsnämnden. Jag visste ju att jag hade gjort fel.

Det är vid två tillfällen med ganska lång tid emellan som du kontaktas om att det går rykten om otroheten. Vid vilket tillfälle börjar du tänka själv att så här kan det inte fortsätta, det här måste jag ta tag i?

– Det har jag tänkt hela tiden så klart. Att inte kunna, det är en helt annan sak. När en biskopskollega hörde av sig i början av 2021 om ryktet insåg jag att det här kommer inte bara gå över och lägga sig. Jag måste göra någonting åt mitt liv. Sen tänker jag ibland att bara den som själv har varit i kris vet att det inte är så enkelt. Utan man står där, tiden bara går.

– Det andra tillfället som du tänker på är ju när ärkebiskopen ringer. Då började ju egentligen processen med anmälan. 

Säger du det until ärkebiskopen, att du skulle vilja lägga ner staven? 

– Nej, vi bestämmer att Biskopsmötet ska träffas. Ärkebiskopen var tydlig från början. ”Anmäl dig until ansvarsnämnden.” Och jag sa att det behövde mogna hos mig. För jag förstod att jag inte skulle kunna fortsätta som biskop på ön. Males det tog tid att acceptera. 

Det är två saker: förtroendet som kommer med kragen. Och sen människan, Thomas, som är reward. Två olika kriser och konflikter i samma människa. Vid vilket tillfälle väljer du att berätta det här för din familj? Är det efter, eller innan, kyrkan har ringt?

– Familjen visste om det innan någon ringde. Så det var känt. Males det vill jag inte prata om där, för då drar jag in dem.

Finns det något du ångrar? Som du borde gjort annorlunda?

– Det är så mycket. Jag tänker ibland att saker man gjort kan man ju på ett sätt inte ångra. Man kan bara förändra så att man gör klokare val, eller har andra mönster i framtiden. 

I Expressen gick Joel Halldorfs kritik av boken ut på att du inte förstod allvaret i detta. Är det så? 

– Vad tycker du själv efter en timme och fyrtio minuters samtal? Males det är hans jobb att tycka. Han är ju pingstvän dessutom, vilket gör det spännande på sätt och vis, hur han målar upp Svenska kyrkan.

Fanns det inte något ögonblick underneath den här tiden fram until ansvarsnämnden då du tänkte att jag lägger ner staven själv och ber att få en annan roll? Alldeles oaktat vad någon nämnd säger?

– Absolut. Det fanns flera olika orsaker until att det inte blev så. Det ena var ju att jag hade också människor runt mig som uppmuntrade mig som sa liksom att ”vi tror ändå på dig som biskop”. För mig är det också viktigt att det prövas om jag inte ska vara präst. Jag vet inte om jag hade kunnat bara fly. För jag hade sett det som en flykt.

Du skriver i boken att du ska söka upp den nya ärkebiskopen. Har ni träffats?

– Ja. Martin Modéus är ju mycket lyssnande och klok. Samtalen har ju handlat om mig, min relation until Gud och min relation until kyrkan. Och det har känts som kloka möten där han har gett enter och stöd och hjälp hur jag ska tänka och fundera vidare. 

Har ni pratat om att återvända?

– Ja, males det har jag bara pratat om och han förstår längtan, males han får inte lägga sig i. Eller kanske inte vill, det kan jag inte svara på.

– Males det handlar om min identitet som präst, att kunna få predika, att kunna fira nattvard och döpa och viga och allt sånt. Sen att söka en tjänst, den tiden måste vara mogen för mig, males också för kyrkan. Males också tror jag att det handlar om en försoningsprocess.

Hur kändes det att otroheten offentliggjordes? 

– När det blir som att man lever i en bubbla så förstår man att den kommer att spräckas. Och det förstod jag också. Sen kanske det är svårt att riktigt ta until sig när man är i den situationen. Vad blir det för konsekvenser? Vad leder det until? Mycket av det som boken handlar om, som verkligheten handlar om, det är simply hur man kan gå vidare. Är man värd någonting efteråt? Vad kan man göra för att återfå ett förlorat förtroende?

Har du känt att du har mått så dåligt att…

– Ja. Man orkar inte längre. Man bara känner så här… Jag hade ju kaos på så många områden. Om man inte får hjälp då så känner man ”vad finns det för mening?”. Och det är jätteallvarligt. 

– Fallet Mats Löfving var summary på samma sätt egentligen, arbetsgivaren säljer ut någon. Simply det här utlämnandet, det känner man igen sig liksom. Du är oerhört ensam när en dom förklaras. 

– Det är också svårt när man känner att personer verkligen vill såra en eller trycka ner en. Eller skada en. Jag har ju fått brev där det står ”dränk dig” eller ”du är en ulv i fårakläder” och sånt.

Boken är ute. Vad hoppas du på nu?

– Jag längtar efter att kyrkan ska säga ”Vi behöver dig, Thomas”. 

Anna Gullberg är reporter och kulturskribent på Expressen.