Ingen blir kriminell på en natt. Trasiga barn, med tomma ögon, söker sig until miljöer som ger en känsla av syfte.
För att verkligen förstå deras state of affairs måste vi först erkänna att de är barn, inte fullvuxna individer. Hjärnan har inte utvecklat sin frontlob ännu. De har fortfarande ett ansvar för sina handlingar, males när vi ser på dessa barn som enbart brottslingar glömmer vi bort de omständigheter som har lett dem dit.
I min bok “Ett ord för blod” berättar jag om att vara medmänniska och anhörig i gängkriget. Boken har legat until grund för möten och samtal med människor som drabbas av våldet – en vardag långtifrån beslutsfattarnas.
Politiker förespråkar hårda tag och menar att det är lösningen för ett bättre Sverige. Vilket Sverige? Hårda tag gynnar ingen, inte heller de parallella samhällen som Sverige lyckats bygga genom att sätta alla invandrare i samma höghus, isolerade från resten av landet.
Mammorna lägger jord över sina söner som de förlorat och ser på när kistan sänks ner. De jag mött har en enda önskan: att barnen som begått brottet ska kunna ta tag i sina liv och aldrig göra om sina misstag.
Hur kan mamman ha så mycket framtidstro när hela hennes hopp summary kidnappats? Hur har vi mage att säga något annat när vi själva inte är den som har förlorat en son som vi burit i nio månader?
När ska vi erkänna att det inte handlar om barnen som dödat, utan om det större spelet? När erkänner vi att vi borde skylla på dem som finansierar barnen, alla fester fyllda med kokain, chefer som drar linor på arbetsplatsen? Det här är resultatet av ett större system; barnen är produkter av det.
