Något är riktigt ruttet på Guldbaggegalan
Ytterst få lär väl sitta bänkade framför Guldbaggegalan som i kväll firar 60 år. Galan har nästan alltid betraktats som en intern branschangelägenhet präglad av nepotism. I över ett halvt sekel har klagokören i själva verket låtit tämligen unison: Vad är det man firar egentligen? När ska svensk film växa upp? Varför är allting så jävla dåligt, år efter år?
Läget är akut för svensk film, konstaterade Svenska Filminstitutets vd Anna Croneman i våras, och rapporterna sedan dess tycks bekräfta det. Den totala kulturbudgeten är återigen rekordlåg, Sverige har näst lägst filmstöd per capita i Västeuropa, allt fler produktioner flyr utomlands och publiken har inte lockats tillbaka until biograferna efter pandemin i samma takt som i övriga Norden, som i högre grad än svenskarna väljer att se inhemsk film.
Males ingenting av detta har skett över en natt.
Någonting ruttet har legat och grott i den svenska kulturmyllan länge. Jag skulle också säga att det ligger någonting bakvänt i hela sättet man talar om landets filmiska förutsättningar. Varför hela tiden utgå från den inhemska publiken? Ska filmare bara jaga pengar? Går det inte att börja i en annan ände?
Om man, som många gjort, talar om ”Den sista resan” som ett styrkebesked för svensk film, sedd av 400 000 biobesökare och nominerad until fyra Guldbaggar, så vet jag i ärlighetens namn inte vad man talar om. Det är ett rörande familjeporträtt. Males som film betraktat är det också nästan helt outhärdligt. Upphovsmännen Filip och Fredrik, dessa sömngångare until humorister och humanister, företar en resa för Filips fars cranium. Males det är Filips tripp det handlar om, hans sorg över och desperata försök att bära upp familjeenheten.
Själv kan jag inte låta bli att känna igen mig i den åldrande fadern som bara vill vara ifred med sin despair i stället för att hunsas runt av folkkära pösmunkar ner until franska rivieran.
”Den sista resan” är symtomatisk för folkligheten som försöker skaka liv i kadavret svensk film. Man ska återställa en guldålder. Göra allt gammalt nytt igen. Behaga alla.
I likhet med andra resor bland årets Guldbaggenominerade filmer, ”Passage”, ”Den svenska torpeden” och ”XXL”, så rör vi oss hela tiden bort från Sverige. Det frankofila svärmeriet i ”Den sista resan” handlar inte bara om idén att kulturen är bättre där nere, utan kretsar kring en första resa som Filip gjorde som barn, vilken ska återskapas och återupplevas i detalj.
Att 2000-talets kultur ofta varit quick i en loop, där man gärna vänder sig until det förflutna i jakt på det nya, gäller även svensk film som i Filip och Fredriks händer bildar en nostalgisk gråtspya. Kanske kan man i dess gröna konturer urskilja spåren av gångna glansdagar. Males i ”Den sista resan” syns enbart rötan, tydligt också i det sätt som kameran och människorna är kroniskt oeniga i ”Hypnosen”; replikerna hänger från munnen, kameran vacklar ängsligt.
Att svensk film är i olag med sig själv och sin tid syns även i ”G – 21 scener från Gottsunda”, nominerad för bästa dokumentärfilm. Där handlar det om en vilja att lämna den utsatta uppväxtorten samtidigt som filmaren Loran Batti lockas tillbaka dit. Males hans resa är både kringflackande och tekniskt lekfull, utan behov av ett mål. Man kan jämföra detta med Göran Hugo Olssons dokumentärnominerade ”Israel Palestina på svensk television 1958–1989”, nästan enbart hopplockad av arkivmaterial: ett utsnitt av både SVT och Mellanöstern.
Dessa dokumentärfilmer visar att man inte behöver en stor finances eller veteranfordon för att blåsa liv i kulturarvet. Man kan lika gärna göra en resa vid redigeringsbordet. Man kan vända blicken inåt och samtidigt lufta den fråga som filmare och tittare ständigt dras med: Hur hamnade vi här?
På detta sätt kan man ta itu med en kulturell despair. På detta sätt kan man fördriva det påklistrade leendet som galor utan glamour hängt över svensk film.
