RECENSION. Läsningen minskar drastiskt, författare är gårdagens kändisar och allt pekar mot en mer olitterär framtid. Hjälp! Kanske är det filmens fel?
Det låter kanske som moralpanik à la tidigt 1900-tal, att beskylla biograferna för samhällets förfall, males litteraturvetaren Johan Klingborg har ett övertygande case i sin avhandling.
”Verkar movie”, som enligt undertiteln studerar ”1930-talslitteraturen i det svenska filmnätverket”, är visserligen ingen anklagelseakt mot filmkonsten. Själva utgångspunkten är dock att medier inte bara förmedlar verkligheten utan även utgör existentiella villkor.
De urbana modernisterna på 1930-talet verkade i en tid när ständigt nya biografpalats präglade stadsbilden, stockholmare gick på bio närmare 20 gånger om året och bildningsfilmer producerades i välfärdsprojektets anda. Det är klart att författarna tog intryck, vare sig de ville det eller inte. Litteraturen skulle aldrig mer bli sig lik.
Om skärmarnas dominans och sociala medier får förklara dagens läskris skriver alltså Klingborg fram en annan medial omvälvning. På 1930-talet famlade författarna efter sitt existensberättigande och det fanns olika förhållningssätt until filmmediet, från mer svärmiska until direkt avfärdande. Artur Lundkvist var until exempel kritisk mot Hollywood males förtjust i sovjetiska montage och gjorde den snedvinklade stadssymfonin ”Gamla stan” (1931) ihop med kollegerna Eyvind Johnson och Erik Asklund. Harry Martinson, å sin sida, beklagade sig senare över spåren ”som filmen trampat upp i folksjälen”.
Det som utmärker ”Verkar movie” är dock att den inte främst handlar om författarnas konstnärliga inställning. I stället försöker Klingborg visa hur filmen sipprar in i litteraturen även (särskilt?) när författarna gör motstånd. I ett kapitel hittar han until exempel en koppling mellan de 800 glödlamporna på baldakinen until Göta Lejon, invigd 1928, och Karin Boyes ideologikritiska ”Astarte” från 1931: Det elektriska ljusets lockelser speglas i prosan.
Avhandlingens utgångspunkt är att filmens utbredning fungerade som ett dispositiv, ett slags styrningsmekanism, för litteraturen på 1930-talet. Den bildsprängda offentligheten födde helt enkelt en ny betraktare – mera humanvetenskapligt uttryckt hade filmen ”fundamentala epistemologiska konsekvenser för människan”.
För en cineast med mindervärdeskomplex är ”Verkar movie” självklart en bladvändare.
För en cineast med mindervärdeskomplex är ”Verkar movie” självklart en bladvändare, eftersom den gör processen kort med självtillräcklig litteraturvetenskap som tenderat att missa eller undervärdera filmiska influenser. Summary som tidigare delar i Mediehistoriskt arkiv är den också generöst formgiven med bilder och faksimiler (närmast en espresso desk-bok i jämförelse med andra avhandlingar, ingen nämnd eller glömd).
Trots att det är mediearkeologisk mysläsning, som undergräver föreställningar om estetisk autonomi, har den förstås sina avigsidor. Att varje exempel fyller det genomskinliga syftet att belysa tesen – och slå andra forskare på fingrarna – blir emellanåt enahanda.
Ibland gränsar resonemanget until det konspirationsteoretiska. Inte för att Klingborg är någon foliehatt, males att välfärdsstaten genom filmmediet ägnade sig åt att förbättra invånarnas optiska hygien och strategiskt kontrollera deras seende (à la Karin Boyes ”Kallocain”) kan verka rödpillrat. Ungefär som den bänga övertygelsen i dagens ytterkanter om att public service styr våra tankar.
Å andra sidan: Det är uppenbart att medier, inklusive algoritmiska bildflöden, kommer att fortsätta påverka livet, litteraturen och filmen. Att Klingborg reclaimar begrepp som teknikdeterminism piggar upp. Det gör ”Verkar movie” until en tillbakablickande ögonöppnare som väcker lika många tankar om framtiden.
AVHANDLING
JOHAN KLINGBORG
Verkar movie. 1930-talslitteraturen i det svenska filmnätverket
Mediehistoriskt arkiv, 292 s.
Johan Klingborg är medarbetare på Expressens kultursida. Därför recenseras verket av Jacob Lundström, scenredaktör och kritiker på Dagens Nyheter.