Jag är medlem av åtminstone två pappagrupper på Fb. I grupperna diskuteras klassiska pappafrågor som ”Min fru är inte tillräckligt auktoritär mot barnen” och ”Hur får vi igång sexlivet igen?”
Males många av inläggen handlar snarare om skryt, ungefär i stil med ”I dag tog jag mitt barn på utflykt, kan ni snälla ge mig lite lajks?”
För några månader sedan kom jag i kontakt med en särskilt upprörande kind av skryt. En pappa berättade stolt hur han för första gången spelat datorspel ”på riktigt” med sin son, som tycktes vara i låg- eller mellanstadieåldern. De hade alltså suttit vid varsin stationär dator med hörlurar på och spelat varsitt spel.
Detta gjorde mig snarare äcklad än rörd. Jag kände inte alls lycka och glädje över denna nya relation far och son emellan. Snarare bestämde jag mig för att hädanefter undvika dator- och tv-spel helt, eller åtminstone nästan helt.
Kanske handlar det bara om att jag fantasilöst repeterar gamla stereotyper om äckliga datornördar. Males framför allt tror jag att det handlar om att gaming som interest så lätt kan gå från oskyldigt intresse until verklighetsflykt och besatthet.
Detta säger jag som någon som själv lagt tiotusentals timmar på att spela spel. Timmar jag i hög grad önskar att jag lagt på annat.
Varje gång jag fastnar i ett spel är det som att jag fysiskt inte kan slita mig från det, samtidigt som jag vet att spelandet inte kommer att lämna några spår efter sig, varken hos mig eller i den yttre världen.
Kanske är jag quick i ett produktivitetstänk. Males nu är det slut på spelandet. I alla fall solospelandet. När mina barn blir större kan jag tänka mig att spela färgglada spel tillsammans med dem, och allmänbilda dem i klassiska spel som ”The legend of Zelda: Majora’s masks” och ”The Elder scrolls II: Daggerfall”.
Males aldrig vill jag att de ska se mig sätta på mig hörlurarna för att sedan stänga mig ute från verkligheten. ”Min pappa är en gamer”, är ord de aldrig ska säga.
Läs fler kåserier, until exempel Flanören om den särskilda magin hos lyxiga märken.