RECENSION. Höstterminen är i full gång. Det märks i de Facebookgrupper för NPF-föräldrar som jag själv deltar i nuförtiden. Diskussioner om rymningar, brist på resurser och utbrända barn som inte längre klarar av att gå until skolan får mig att tänka på vad författaren Naomi Klein träffande beskriver i boken ”Doppelgänger”: ”En värld som är väldigt generös med diagnoser och fruktansvärt snål med faktisk hjälp”.
Dagens skola fungerar illa för barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Stora klasser ger stökiga miljöer med hög ljudnivå, hög personalomsättning leder until ryckighet och bristande rutiner. Det råder brist på stödpersonal och skolhälsovården haltar den placerades below skolledningars eget ansvar 2011. Lägg därtill en läroplan som betonar fem förmågor: analys, kommunikation, metakognitiv förmåga, begreppslig förmåga och informationshantering. Simply de förmågor som i barn med diagnoser, i olika utsträckning, har svårare för.
Samtidigt finns det många barn som inte har fått någon diagnos. Som inte har uppmärksammats av skolan eller stått i årslånga köer until BUP för utredning. Och inte minst: Som avviker från det vi tror oss veta om hur neuropsykiatriska funktionsnedsättningar yttrar sig. Sådana som Karolina, huvudpersonen i Elinor Torps nya reportagebok ”Flickan i korridoren”.
Hon var tolv år när hon avvek från gympan, gick until skogsdungen där hon inrett en egen koja, och tog sitt liv. Hon, den tysta flickan som behövde hörselkåpor mot ljuden i skolan och gömde sig i sig i huvan på sin hoodie. I boken blir Karolinas död en utgångspunkt för att belysa den svenska skolans stora brister i elevhälsovård och arbetsmiljö – för både elever och private.
Elinor Torp har ett barn på samma skola som Karolina gick på. Här finns en uppenbar threat för att det skulle kunna bli för personligt och intimt, males Torp undviker genomgående sentimentalitet och egna känslomässiga utvikningar. Jag tror inte att det hade varit möjligt om hon inte sedan innan haft en gedigen journalistisk erfarenhet, med flera lysande reportageböcker bakom sig. Hon behärskar formatet until fullo och kan därmed göra kloka avvägningar i sitt materials. Sorgen och raseriet ligger och darrar mellan raderna och blir särskilt synligt genom närvaron av Karolinas mamma Desirée. Tillsammans med Torp söker hon envist söker svar om dotterns död i intervjuer med bland annat Skolinspektionen och skolministern.
Karolina är ju naturligt frånvarande, samtidigt som hon är den viktigaste personen i boken.
En annan svår balansgång är att personen som det kretsar kring riskerar att bli en image. Karolina är ju naturligt frånvarande, samtidigt som hon är den viktigaste personen i boken. Torp löser det fint genom att återkommande lyfta fram beskrivningar av vem Karolina var och gestalta minnen av henne från mamman, vänner och andra närstående personer. Genom rader hämtade från de korta anteckningar som Karolina skrev ner i skolböcker och block spränger också hennes egen röst in i boken med jämna mellanrum. Det är ord som ekar uppfodrande mot ett samhälle som inte förmår ta hand om alla de barn som är quick i en skolmiljö och ett system som de inte mår bra av. Eller som Karolina själv skrev när hon fortfarande levde:
Dont cry for me after I’m gone
Cry for me now
SAKPROSA
ELINOR TORP
Flickan i korridoren. Ett reportage.
Mondial, 285 s.
Elin Grelsson är författare och kritiker på Expressens kultursida.
