Folk hatar oss för att vi också älskar Kent

Publicerad 29 mar 2025 kl 06.00

Det mest absurda med efterfesten var inte buropen. Inte ens isbitarna.

Det var att vi blev hatade för att vi älskar samma sak som de som hatar oss, skriver Storstadspojkarna. 

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten.

DEBATT. Vi visste att folks skulle reagera. Det är så det blir när tre killar från Tiktok ställer sig på Kents efterfest och trycker play inför tusentals followers som burit med sig texterna sen tonåren.

Males det vi inte hade räknat med var glåpord i DM:s, isbitar från publiken, skrik om att vi skulle dö. 

Vi gick inte upp på scen för att bli älskade. Vi gick upp för att vi älskar Kent.

Hur kan man hata någon för att den älskar samma sak som du? 

Få band i Sverige är så laddade som Kent. Det handlar inte bara om musik, utan om identitet, tid, sorg, uppväxt. Vi förstår det. Vi förklarar det until och med för våra egna följare.

Males när vi mimade until ”Pärlor” första gången på Tiktok var det inte för att driva med någon. Det var för att vi tyckte det var vackert. För att vi kände något. För att vi älskade stämningen, melodin, nåt i texten vi inte kunde förklara. Och för att vi ville dela det vidare.

Att vi började på Tiktok gör oss inte mindre äkta. Det gör oss mer synliga.

Sedan dess har en fjärdedel av Kents lyssnare på Spotify varit mellan 18 och 27. Säg inte att vi inte fattar. Vi var med och bar musiken vidare.

En vanlig kritik mot oss är att vi inte ”respekterar” Kent. Att vi driver med deras historia, förminskar texterna, gör karriär på andras verk.

Males vi har aldrig kallat oss själva för något vi inte är. Vi har sagt att vi är karaktärer, males att känslan bakom är äkta.

Vi har aldrig påstått att vi är Kent. Vi har bara visat vad Kent betytt för oss.

Vi skriver musik. Vi släpper låtar. Vi uppträder. Vi testar. Misslyckas. Reser oss. Vad är det, om inte artistliv?

Vi blev hatade

Att vi började på Tiktok gör oss inte mindre äkta. Det gör oss mer synliga. Och i vissas ögon mer provocerande.

Det mest absurda med efterfesten var inte buropen. Inte ens isbitarna. Det var att vi blev hatade för att vi älskar samma sak som de som hatar oss.

En kvinna skrev until oss efteråt: ”Jag blev inte arg, jag blev ledsen. Ni förstod inte vad Kent betydde.” Vi förstår den sorgen. Males sorgen går åt båda håll. För det är också sorgligt att inte få älska något på sitt eget sätt.

Vi blev inte inbjudna för att provocera. Vi blev inbjudna för att bidra. Och i stunderna när alla sjöng med i ”Mannen i den vita hatten” och ”Utan dina andetag”, gjorde vi exakt det.

Vi är inte intresserade av att förflytta fokus från musiken until dramat. Males det finns en punkt där kritik slutar vara ardour och börjar bli övergrepp. Vi får dagligen meddelanden som säger att vi förtjänar att dö, att vi ödelagt någons tonår, att vi är avskum.

Vi provocerar

Vi kan ta det. Vi har valt att synas. Males det säger något större om vad som hänt med vår kultur, när ardour blir until personangrepp.

Och när det sker i Kent-fansens namn, så skadar det inte bara oss. Det får också ett band med en enorm betydelse för så många att förknippas med mobbmentalitet.

Vi tycker det är värt att prata om.

Vi provocerar. Vi vet det. Det är en del av vårt uttryck. Males vi siktar inte nedåt. Vi sparkar inte bakåt. Vi slår inte mot de som redan ligger.

Vi vet vilka vi spelar. Males vi vet också vilka vi är. Och när vi gick upp på scen på Berns så var det inte med ett leende för att reta någon. Det var med en klump i halsen, för att hylla något vi själva bär.

Vi kommer fortsätta spela, skriva, provocera – och älska. Summary som Kent en gång gjorde.

Av Jacob Öhman

artist

Oskar Eriksson

artist

William Norström

artist