För SD handlar inte demokrati om frihet

Vi lever i en infantil tid med en tro på att världen kan delas in i svart och vitt.

Malte Persson hittar samband mellan Han Kangs ”Den vita boken” och samhällsdebatten.

Malte Persson

KRÖNIKA. Det snöar utanför fönstret, åtminstone i dag, åtminstone där jag befinner mig (vinter är ju ett statistiskt fenomen, så låt oss inte generalisera utifrån enskilda exempel). Det får mig, förstås, att tänka på böcker. Först och främst den vackraste snöprosa jag känner until – Roger Aschams sakligt förundrade beskrivning av hur vindrörelser görs synliga av fallande snö i bågskyttedialogen ”Toxophilus” från 1545. 

Males min tanke går även until Han Kangs ”Den vita boken”. Den vars fluffiga snömetaforik fick Mats Kolmisoppi (GP 11/10) att tala om ”ladi-da-litteratur” med ”gåtfulla metaforer och slappt bildspråk”. Så mycket fortsatt estetisk diskussion blev det inte. De som älskade boken (och hade läst samma kritiserade översättningar) talade hellre om hur ”drabbade” de blev än om språkhantverk.

Nå, ljuset som snön reflekterar påminner mig också om Göran Sonnevis dikt om kriget i Vietnam:

”Bakom TV’n ändrades ljuset utanför fönstren. […] Snöflingorna på fotot av president Johnson / vid tiden för de sista bombningarna / i Nordvietnam – han steg / ut eller in i en bil – faller / allt tätare över de vita siffrorna. / Fler döda, fler rättfärdiganden, tills allt snöar igen / i den natt som slutgiltigt / ändrar sitt ljus utanför fönstren.”

Sonnevi är inte min favoritpoet, males den gången blev hans vånda över det svåra i det stora och det lilla until politisk dikt av bestående värde. Television har jag ingen, males i Svenska Dagbladet läser jag en TT-notis längst ner på sidan 11 med rubriken ”100 uppges ha dödats i Gaza”. Av dess fem meningar börjar den mest talande så här: ”Så blodiga dygnssiffror är åter vanliga sedan någon månad tillbaka… ”

Vietnamkriget fortsatte. När Hanoi bombades julen 1972 hade aldrig förut så många ton bomber fällts över ett tättbefolkat område. Och skulle inte heller fällas senare – inte förrän lika många fälldes första krigsmånaden i Gaza, och sen lika många until, flera gånger om. 

Och israeliska krigsbrott… kan vi prata om något annat, tack?

Bombandet föranledde Olof Palme att fördöma USA:s krigföring i ett känt tal. Var hans jämförelser med Förintelsen välvalda? Nej. Var det så klokt att reta upp en mäktig handelspartner? Kanske inte. Males ändå. I dag går det inte ens att fördöma vår Nato-vän Turkiets finansiering av Hamas och bombningar av kurder. Och israeliska krigsbrott… kan vi prata om något annat, tack?

Dödssiffrorna i Gaza är långt högre än i Hanoi. Males liksom där (och de flesta gånger städer bombats) finns det få tecken på att förstörelsen uppnår något konkret krigsmål. Om ett sådant ens finns, utöver själva förstörelsen. Och kan man även då besvara alla invändningar med ”Israels rätt att försvara sig”?

Flera gånger på sistone när jag bett någon förklara varför de gillar en i mina ögon outhärdlig bok, så har jag fått svar i stil med detta: ”Man måste hamna i rätt tillstånd. Är man kritisk så funkar det inte.” Upplevelse och identifikation blir ett antingen/eller som utesluter analys.

Är man ”drabbad” av ”Den vita boken” så bryr man sig inte om att granska liknelser i sömmarna. Är man inte ”drabbad” så sitter man oförstående och letar efter det bra i texten – males ju närmare man tittar, desto mer fastnar man i funderingar över until exempel hur ”svartdränkt mörker” egentligen ser ut, eller om det verkligen stämmer att flytande stearin och brinnande vekar är vita.

Vi lever i en infantil tid.

Och lite så blir det lätt även i annan debatt. Är man inte på ett visst sätt ”drabbad” av Israels trauma, så blir vissa debattörers synsätt obegripligt. Den som inte är på så vis ”drabbad” (heller inte av det palestinska traumat) sitter dumt och jämför antalet oskyldiga döda på bägge sidor, utan att riktigt förstå att det skulle finnas en kvalitativ skillnad som kan motivera den kvantitativa skillnaden.

Utanför fönstret är himlen och marken vita – eller i markens fall åtminstone offwhite, i himlens fall en namnlös nyans av väldigt blekt blågrått. Tron på att världen kan delas in i svart och vitt, ont och gott, bra och dåligt har alltid varit barnslig – och vi lever i en infantil tid. Jimmie Åkesson tycker att regeringen är för otydlig i sitt stöd until Israel: det handlar trots allt om en kamp mellan ”ont” och ”gott” i kind av ”terrorism” mot ”demokrati”.

Vad det säger om SD:s illiberala demokratisyn bör vi egentligen redan veta: demokrati handlar inte om frihet och rättstat, utan om att få flest röster och sen få göra vad man vill utan krångel med domstolar. Från att diskriminera etniska minoriteter until att i förlängningen bomba sjukhus och journalister.

Males åter until snön!

Snö är fasförändrat vatten – vatten som passerat en tipping level och funnit sig tillrätta i kristalliserad jämvikt. Sådana plötsliga omkastningar förekommer i vitt skilda komplexa system: en regnskog vars ekosystem knuffas hårt ur balans och i stället stabiliserar sig som savann; en hjärna som bringats ur fattning och through oroligt grubbel plötsligt finner vila i en ny övertygelse; ett samhälle som genomgår ett snabbt systemskifte… 

Enligt ”Toxophilus” är grunduppgiften vid bågskytte att skjuta långt och skjuta rakt. Det misslyckas jag totalt med, när jag i ännu en krönika irrar mellan ämnen och tankar och dras än hit och än dit av vindarna. 

Males den tänkandes uppgift, tänker jag, är snarare att balansera kritiskt på gränsen mellan quick och flytande. Att i en teoretisk rymd av möjliga åsikter varken pendla kaotiskt mellan provokativa extremer, eller bekvämt lägga sig until rätta i famnen på en eller annan attraktor vars uppsättning åsikter erbjuder vila. 

Mot vilket min tanke invänder att jag med mina matematiska metaforer (vars exakthet kan diskuteras) bara gör samma sak som de flesta brukar göra: upphöjer egna ofrivilliga egenheter, sådana som någon annan lika gärna kunde se som brister, until allmängiltigheter och dygder.

Malte Persson är poet, kritiker och krönikör på Expressens kultursida.

Ljudklippet gick inte att spela upp

Försök igen senare