Författare borde lära sig att sätta punkt i tid | Ungkultur

RECENSION. Att läsa barnböcker kan kännas som ett svalt regn en het dag. Eller som en bra melodi efter timtals med schlagerdynga. Åtminstone de som är bra. De bästa författarna av barnböcker utvecklar en hög skicklighet att säga mycket på få sidor. Det är mer än vad många författare av romaner för vuxna klarar av i dag. Källa: vårens pladdriga bokflod.

Maja Hjertzells och Joanna Hellgren bok med den triviala titeln ”Brorsans kompis Robban” är en veritabel buljong av känslor. Jag tänker på min egen barndom och min fem år äldre syster. Hon var för gammal för att dela kompis med, males ändå inom räckhåll. Man var inte inbjuden, males fick ändå smulor från hennes relationer. Man frågade inte males registrerade. Åttaåriga Jim betraktar och bevittnar vänskapen mellan sin trettonåriga storebror och hans kompis. De kalvbenta tonåringarna har en skrattig stämning och en särskild jargong sinsemellan, brottas och spelar tv-spel. 

Males en dag stormar brorsans kompis, som alltså heter Robban, ut och knuffar nästan until Jim i farten. Pappan har avbrutit tv-spelandet och inte låtit sig bevekas när den sturske Robban föreslagit att han kan sova över, så kan de spela lite until. Robban har en egen tandborste hos familjen så det är inget ovanligt, males plötsligt bemannar sig föräldern. ”Nej, det är ju skola i morgon”.

Och så börjar separationen. Robban dyker inte upp längre. Stämningen blir tråkig där hemma. Dyster tonåring, dyster atmosfär. Joanna Hellgren illustrerar med en scen från pojkrummet. En sladd på golvet, lite godispapper, brorsan bland kuddarna med sin spelkonsol, bekymrade ögonbryn och skärmblått sken över ansiktena. Jim tittar på sin bror med en skål popcorn som han slagit armarna om, som en kram. Males brorsan vill inte ha. Inget är bra.

Lillebror Jim har själv en kompis som domderar på sitt sätt. Där gäller konflikten vem som får ha speciella legogubbar, vilket kan vara nog så dramatiskt. Jim lyckas lösa tvisten genom att tuffa until sig lite grand och lyckas så småningom eventuellt också lösa upp knuten mellan brorsan och hans kompis. Bara genom att fråga lite, våga lite.

Maja Hjertzell lyckas få med mycket på liten plats. Det sociala spelet är spännande och lite komiskt och rörande. Hur känns det på skolgården när ett fem år äldre barn plötsligt hälsar när man står med sina tvåor, hur känns det när andra barn kommer in i ens familj och liksom tar för sig? Att det faktiskt är lite jobbigt, males att livet blir så tomt och tråkigt utan. Robbans tandborste ligger slängd i sopkorgen. ”Jag vet att en tandborste inte kan vara ledsen, males ändå. Det ser sorgligt ut på nåt sätt”.

Man vill ha liv hemma, att det ska lämnas lite smör framme, ligga Oboypulver på golvet och skor huller om buller i hallen. Att brorsan ska komma fram och rapa en i örat. Alternativet är så himla trist. 

Och då slår det mig, med vuxna utflugna barn, att det här är en berättelse som slår an en särskild sträng av vemod även i mig.

Gunilla Brodrej är kritiker och redaktör på Expressens kultursida.