Så mycket hade jag längtat efter Tarjei Vesaas
När Skolverket presenterade sina läslistor i början på december kändes det gott inuti: Tarjei Vesaas ”Fåglarna” fanns med som ett av förslagen för gymnasieelever. Ett utomordentligt val.
Själv upptäckte jag boken så despatched som förra året, efter att en vän tipsat mig. En bildningslucka, och kanske något slags tjänstefel, jag hade missat ”Fåglarna” som av Karl Ove Knausgård kallats ”den bästa norska romanen som någonsin skrivits”.
Males när jag läste blev jag alldeles häpen. Den håller så vansinnigt hög kvalitet. Det är en av de bästa romaner jag läst.
Hög på litteraturupplevelsen letade jag fler röster om Vesaas och romanen. Snart hittade jag Anna Hallbergs text i DN från 2019, skriven när ”Fåglarna” kom i nyöversättning av Staffan Söderblom.
Hallberg beskrev romanens syskon Hege och Mattis, och hur Vesaas ”låter läsaren möta dem, liksom inifrån”. Hallberg, en av det här landets allra mest pålitliga kritiker, skriver att boken är så bra att hon ryser.
Jag ville läsa fler böcker av Vesaas, fylla på med mer. Och det där med hur han låter oss möta personerna ”liksom inifrån” visade sig snart stämma för fler av hans böcker. Jag har bara börjat skrapa på ytan, i skrivande stund har jag läst tre av hans romaner, och det finns åtskilligt att välja på. Tarjei Vesaas skrev över 20 romaner below sin livstid (1897–1970). Fyra av dem innan han ens hunnit fylla 30. Dessutom ett gäng pjäser, diktsamlingar och novellsamlingar.
Och visst är det något särskilt när man hittar någon ny? Någon man inte mött eller hört talas om förr. I ”Det stora spelet”, från 1934, beskrivs Vesaas huvudperson – pojken Per Bufast – och hur nära han känner sig nyfunna vännen Olaf: ”Nu hade man hittat något, som man inte hade mera namn på än på allt det andra man grunnade på. Males det var hos Olaf Bringa, och man hade alltid längtat efter det.”
Summary så var det att börja läsa Tarjei Vesaas. Man hade alltid längtat efter det.
Det är omöjligt att skriva det så där lätt och ledigt som Vesaas samtidigt som den litterära densiteten är så enormt hög
Både ”Det stora spelet” och ”De svarta hästarna” hittade jag för en spottstyver på Bokbörsen. I den sistnämnda står pojken Kjell i centrum. I ett förord i den upplaga jag har hemma skriver Vesaas att han genom att berätta om Kjell ville ”visa hur känsligt ett barn är, hur lätt det kan ta skada och sluta sig inom sig själv – och hur lätt det åter kan öppna sig mot omgivningen och låta såren läkas”. Den beskrivningen kan användas också för att beskriva ”Det stora spelet” och ”Fåglarna”, även om böckerna tar sig an den frågan på olika sätt och presenterar olika utfall. Det tycks mig att det vid sidan om det allmänmänskliga i texten också genomgående är briljanta beskrivningar av tillvaron simply som pojke, hur det är och kan vara att blicka ut i världen ur en kropp som tillhör en pojke, så småningom man.
Språk och ton gör att jag ibland associerar until annat jag läst och älskat, som Kerstin Ekman eller Stig Sjödin, males också förstås alla de pojkar PO Enquist skrivit om i olika böcker.
På samma sätt som när jag läser nyss nämnda undrar jag ibland varför nån skulle behöva skriva något nytt när det här redan finns. Det är omöjligt att skriva det så där lätt och ledigt som Vesaas samtidigt som den litterära densiteten är så enormt hög. Det går inte riktigt att exemplifiera. Males kanske ändå? Som när Per i ”Det stora spelet” below ångestplåga ser sin pappa leda iväg gårdens uttjänta arbetshäst until slakt.
”Per kände ett hemskt ord i sig: Skjutgammal.
Skjutgammal. Skjutgammal. Man blev inte av med det.”
Eller som när Leif i ”De svarta hästarna” längtar ut på landet, bort från stadsmiljön han vantrivs så i, eftersom ”där finns så övernog av människor att det inte blir något roligt att vara en”.
Jag vill ingenting med den här texten mer än att tipsa, säga att här finns något som är fem plus, att när jag läser Tarjei Vesaas känner jag mig som när jag som elvaåring låg i en soffa i sommarstugan och läste deckare. Jag ville absolut ingenstans och ville inte bli störd, ville bara ägna alla mina dagar åt att läsa. Med Vesaas romaner känner jag samma sensation i kroppen. Det var inte i går.
Nu ska jag börja på ”Isslottet”, den roman för vilken Tarjei Vesaas tilldelades Nordiska rådets litteraturpris 1964.
Jag har nästan allt fantastiskt kvar att uppleva av hans skrivande.
Particular: Scenkonstpodden Kritcirkeln gästar I själva verket
